Löpning som terapi


IMG_4941

Tänkte summera vinterns och vårens träning. Har skrivit om det ganska lösryckt så här kommer en svettig konklusion. Och den blev visst både lång och babblig.

Jag tror att jag och Patrik både är lika och ganska olika när det kommer till träning. Patrik sätter upp ett mål och tränar mot det. Fokuserar, ökar stegvis och kör så det ryker. Målinriktat och med en sjuhelsikkes karaktär.

Han har helt slutat att krångla till saker och håller träningen ganska enkel. Tidigare har han hängt med i mycket forum, bloggar och anammat både tankar och metoder. Nu har han blivit mer lat eller kanske bara mer erfaren och kör på känsla. Han vet vilket tempo han håller, hur långt han springer trots att han lämnar klocka och mobil hemma.

Forum och bloggar kan vara jättebra. Jag fattar att man behöver boosta sig och hitta motivation från olika håll. Men det blir även att lägga energi och fokus på så mycket annat än själva träningen. Sen kanske det är det man tycker är kul, allt runtomkring. Det finns många sporter där det känns som att man lägger ner mer energi på prylar och taktik än på själva träningen.

IMG_7181

Hade vi haft mer tid och ork här hemma så hade han säkert ägnat mer energi åt allt sådant. Men det är väl även ganska skönt att kunna skita i.

Jag gillar också att inte krångla till träningen. Vill inte behöva tänka på något annat. Förutom det så tränar vi väldigt olika. Jag tränar för det första inte alls lika mycket, men har inte heller velat fokusera mot något mål. Det har istället för att vara en morot enbart känts som stress. Något som närmar sig och där jag MÅSTE göra si eller så.

Mitt mål, fokus, strävan har varit att bara komma in i den sköna springkänslan. Att komma dit där det nästan kryper i kroppen om man inte får röra på sig. Där man verkligen vill ut och springa och längtar som fan till olika ställen i skogen där man brukar få lyckorus eller adrenalin.

När man vet att bakom den här kröken öppnar sig utsikten över hela Delsjön. Den här lummiga, gröna  stigen där det känns som att man blir hög på klorofyll eller där vid berget där det alltid är rådjur och ibland även älg. Skog helt enkelt. Vi har så mycket skog runt knuten och det är så fint, framförallt när man är i ett lyckorus.

Eller det allra bästa, när man kommer hem och inte vet vart man har sprungit. Jag vet inte vart jag sprang, men däremot så har jag löst en massa krångliga tankar. Där löpning blir terapi. Jag är helt övertygad om att jag hade haft en hel drös med ångest, irritation, störmoment, mentala och fysiska krämpor om jag inte tränade.

IMG_2185

Tänker alltid på det när jag kommer hit, Välkommen till Brudarebacken. Jag brukar springa här och har då tre vägval, alla är uppför och ganska jävliga. Hur skönt det är att ta sig förbi jävliga hinder. Har man haft en skitdag så är det skönast att ta den jävligaste, den upp till toppen på backen. 

IMG_7304

Fast att komma dit, dit där benen vill springa, det kan ju ta ett tag och hur pallar man vägen dit?

Det är så klart olika för alla, för mig var det lite insikt, massa slit och några få riktlinjer. Jag kände att jag hade tappat alldeles för mycket av min ork och verkligen inte alls fick in träningen i pusslet. Försökte men fick inte till det.

Så om ni minns PS-träningen, ett jädra enkelt och ganska fjantigt sätt att tvinga sig att tänka träning varje dag. Vissa dagar så lite så att det inte borde räknas, andra dagar mer men varje dag något.

Själva träningen var inte fysiskt så viktig, men mentalt. Att ha med mig känslan av att jag är igång. Så att istället för att leta anledningar till att det inte blir träning, leta möjligheter att få till det. För att det är självklart att få till det.

Helst att få till löpning, fast med jädra låga krav. Skit i hastighet, distans och backar utan bara att komma ut. Variera med lite löpband men allra helst ut i skogen och andas rekorderligt syre.

IMG_3660

Sen efter ett tag så körde vi en Hellweek, en vecka där vi helt enkelt gav järnet. Tanken var att en vecka pallar man väl ändå att slita mer än man tror. Och det är ju det man gör! Det var det allra viktigaste jag tog med mig från den. Det här med att lyssna på sin kropp, jo, men inte för mycket.


Jag kände inte att jag var i så bra form när vi började den där veckan. Hade precis varit förkyld, hade alldeles för mycket på schemat och bla, bla bla. Varje löprunda började med tanken att näej idag går det nog inte, sikka trötta ben. Men knega på så lossnar det. Pat fick till 10 mil den veckan, och jag adderade en vecka till och fick till 10 mil på två veckor.

Den känslan, att det går, den tar jag med mig varje gång jag skall pallra mig ut. Jag pallar/hinner/kan inte ut och springa varje dag, det kanske blir 3-4 turer i veckan, men jag vet att jag skulle kunna om jag ville.

Sen vet jag att jag orkar längre än jag tror. Det som förut var en standardrunda på kanske 6-7 km är nu en standardrunda på 9-10 km. Och eftersom vi har himla tacksamma skogar att springa i här så gjorde det att man plötsligt orkade längre bort och hittade massa nya stigar, berg och mossor. En ny stig och en ny playlist – det räcker långt.

IMG_0301

Jag vill komma in ännu mer i löplunken, vill bli mer beroende av det. Men jag trivs väldigt mycket med vart jag är nu. Jag vill ut och springa, längtar till att få till det och när jag skiter i det så är det inte för att jag har massa hittepåanledningar utan enbart för att jag skiter i det.

Sen hur skönt jag än tycker att det är så är det alltid en liten tröskel att ta sig ut. Soffan är och förblir skönare. Ett bra knep är att börja lyssna på ösig musik redan hemma, helst i lurar. Sen kommer det också alltid ta ett tag innan man kommer igång, varje runda börjar med trötta ben som måste få vakna till liv. Så är det bara.

Sen det här med att springa löplopp som jag brukar skriva är så bra träning. För det är det. Man får väl bara känna efter vad det är för morot man själv behöver. Sen behöver inte tävling eller lopp vara själva målet. Det kan vara bra träning och bara en kul grej.

IMG_8170

Patrik har sprungit massa lopp nu under våren för att det är så bra träning och kul med publikpepp. Han tar ut sig alldeles extra och blir lite extra lycklig. Det brukar vara ganska bra startfält på de loppen, dels för att det ofta är lite prispengar och dels för att det är så bra träning. Han är smart och lägger sig bredvid brud-eliten, för där hejar publiken allra mest:) 

Jag sprang Springtime i Mariestad, 1 mil som var jobbig och skitkul! Sen sprang jag och Patrik Varvsstafetten med jobbet, 4 km, ännu jobbigare och även det skitkul. Hade jag däremot bestämt att jag skulle springa de loppen långt tidigare, så hade det bara varit jobbigt. Nu var det mest en kul grej, och att det blev ok tid var bara ett plus. För några sådana pass, där man pressar sig att springa lite snabbare än vad man egentligen pallar – de märks så väl i löpningen efteråt.

IMG_7689

Don´t waste good legs är ett talesätt som jag gillar. Orkar benen ut och springa så skall man inte slösa bort det för det gör så gott för resten av kroppen. Oj vad babbligt det här blev. Hoppas ni fattar något, och sorry för alla tränings-selfies. Det är liksom det eller skogen. Hepp!

2 thoughts on “Löpning som terapi

  1. Perfekt inlägg! Goa bilder också både selfie och backe;) Jag vill komma igång igen men det har blivit så oöverstigligt. Kanske inte ändå!
    Och sedan om jag inte kommenterat er hell week, jädrigt bra jobbat!

    1. TACK Emm! Och nej det är inte oöverstigligt, även om det verkligen kan kännas så alldeles för ofta. Bara göööör!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kontroll *