Söndagsutflykt

 

För er lyckliga själar som bor på Västkusten så är Marstrand ett trevligt ställe för söndagsutflykt med tillhörande brunch. Alla sådana här små pärlor som finns överallt i Sverige är så tacksamt att besöka lite off seasen. De blir liksom ännu finare utan allt folk, alla köer och överpriser.

En strålande promenad och en brunch som avnjöts på Havshotellet som ligger precis vid färjeläget på fastlandet. En fin brunch, bra och god för både magen och ögat. Planen var att att fota en hel massa bilder på den fina maten med Marstrands fästning i bakgrunden men skyller på dessa pigga barn till att hålla oss sysselsatta. Så det blev helt enkelt inte.

Det här med småbarn på restaurang eller i lugna publika sammanhang överhuvudtaget är något jag har så blandade känslor för. Visst har vi all rätt att vara där, och vi beter oss antagligen ungefär som de flesta barnfamiljer. Försöker hålla koll på barnen, försöker städa någorlunda efter oss och känna av hur roligt bordsgrannarna tycker att det är att svara på Va ä dä? Va ä dä? Jag har en lillasyster!! Va ä dä?

Lite får man naturligtvis störa, de är barn och framförallt när det handlar om brunch men jag är så dålig på det. Tycker att det är jobbigt långt innan jag borde börja tycka det. Målar upp en bild om att det där paret har säkert barnvakt, har sett fram emot det här och är på tu man hand för första gången på skitlänge.

Jag är dålig på att kombinera känslan av att jag tycker att barn skall få vara delaktiga, bete sig som barn men helst inte störa andra. Jag vet att jag är fjantig, men lite glad för bordsgrannens skull att jag är det. Vad säger ni? Hur tänker ni som föräldrar eller som icke föräldrar?

 

8 kommentarer

  1. Jag håller med om din kluvna känsla ang barn och restauranger. Jag har själv 4 st och har väl alltid haft den åsikten att “klart ungar ska få vara ungar” men när jag för första gången lyckades tajma in restaurangbesök med barnvakt och hamnade bredvid en 3 barnsfamilj… Då insåg jag hur respektlöst det är att låta barnen förvandla en restaurang till en lekplats. Spolade tillbaka bandet till min egen barndom där det ju faktiskt var helt självklart att även barnen skulle sitta stilla och vara lugna vid matbord och faktiskt inomhus generellt. Dagis har ju till viss del ändrat den prylen. När jag var barn så var innelekar sittastillochpysslalekar och utelekar var stim och spring. Det var faktiskt en ganska skön uppdelning och jag kan inte, hur jag än gräver i minnesbanken, hitta massa negativa minnen från den tiden. Efter det restaurangbesöket bestämde vi för att införa det tänket även hemma. Inomhus är det lugn som gäller, här pratar vi, läser, ritar, pysslar, bakar, gosar osv. Utomhus får man bygga, springa, cykla, tjoa och busa runt som man vill. Det har gett oss en helt ny stämning här hemma. Vi pratar mycket mer med barnen, de är ute mer och då oxå friskare. Vi unnar oss mer restaurang med barnen oxå eftersom det numera är njutning för hela familjen med långmåltid osv. Barnens ordförråd har blivit bättre och de lyssnar mer på varandra. De somnar oxå snabbare på kvällarna eftersom inomhus är inställt på lugna läget.

  2. Åh, Marstrand! Det ser underbart ut. Nu fick jag lite hemlängtan utflyttad Göteborgare som jag är :).

  3. Jag brukar bli störd om det är något barn som gråter otröstligt väldigt länge eller barn som röjer runt på ett respektlöst sätt, t ex springer på soffryggen med skor på (som jag varit med om på Åhléns city). Blir glad när jag ser folk som har med småttingar på restaurang och det funkar, barnen tycker det är trevligt och föräldrarna ser lugna ut. Jag tror att jag kommer bli som du när jag får barn och oroa mig för att folk ska bli störda över barnens existens. får jobba på det.

  4. Som icke-förälder och dessutom inte överdrivet barnkär så tycker jag ändå att barn för det mesta är charmiga i restauranger och andra publika miljöer. Även när de söker kontakt och kanske pratar med andra och rör sig i lokalen. Det som kan vara jobbigt är när det kommer till ljudnivån. Det är ju svårt att veta hur svårt eller inte det är att få sitt barn att låta bli att skrika och gapa (jag menar inte bara gråt-skrik utan det kan lika gärna handla om lek-skrik), men om jag blir störd och irriterad så är det på grund av ljudnivån. Inte att barn tar plats och är barn. Och får man dessutom en ursäktade kommentar från föräldrarna är det ju också lättare att ha överseende, istället för att man sitter och stör sig på att föräldrarna “skiter i det”.

  5. Hej Chatrine!
    Det låter nästan för bra för att vara sant, skitbra ju! Definitivt något att tänka på.
    Ha det fint!

  6. Jag kanske ska tillägga att de emellanåt slåss som tusingen oxå så de är verkligen inga änglar, hehe
    Det är bara så mycket enklare numera. Ungar lär sig snabbt vad som gäller och barn är ju smarta. Glada föräldrar är kuligare att umgås med :-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kontroll *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.