Borlottibolognese
Jag har hyllat Borlottibönan innan, tycker den är bra. Men är det egentligen någon direkt skillnad på alla di där bönorna?
Ja det beror såklart på hur bönnördig man vill vara, men jo det är skillnad.
Så skulle du klara ett smak/blindtest i ett långkok med Borlotti och Pinto? Absolut inte.
Borlotti liknar Pinto som i sin tur liknar Kidney. Så de är som ett litet fjortisgäng, ganska olika men oxå en och samma person.
Borlotti och Pinto är små, njurformade och vackert rosabrunt spräckliga, vilket dock försvinner vid kokning. Mycket poppis i Italien och Portugal, men har inte riktigt slagit igenom här.
Liksom många bönor har borlotti en något nötig smak och funkar i alla rätter där bönor är välkomna. En bra tumregel är att konserverade blir lite mosigare än om man kokar vilket kan vara bra att tänka på om de skall bli mos eller vara tjusiga i en sallad.
Här ett gott storkok Borlottibolognese.
Borlottibolognese
pasta, här var det fullkorn – våra barn märker aldrig skillnad
2-3 st morot
2 st gul lök
en bit rotselleri
4-5 vitlöksklyftor
4 dl borlotti bönor, kokade
1 kg krossade tomater
3 dl crème fraiche
1-2 dl rötjut
3-4 dl vatten
2 grönsaksbuljongtärning
olja, salt och grovmalen svart peppar (och om man vill en gnutta socker)
1 msk torkad oregano (färsk eller torkad)
mycket finriven parmesan när det är dags att äta
Så här:
Skala och riv morötter och rotselleri. Skala och hacka lök och vitlök.
Fräs lök, kryddor och bönor i olja.
Tillsätt resten av ingredienserna.
Låt puttra under med lock, gärna länge men finns inte den tiden så minst 15 minuter. Bäst är om de krossade tomaterna har kokat sönder.
Späd med lite pastavatten om grytan känns tjock. Koka pastan al dente under tiden såsen puttrar.
Smaka av såsen med salt, peppar och basilika/oregano och servera med pasta och parmesanost.