Pirr i magen

En gång i min ungdom så var jag lite förälskad i en kille, han var intresserad av mig med. Vi var i det där pirriga, nyförälskelsestadiet som är så fint. Det var liksom inte den här galna, jag kan varken äta eller sova förälskelsen utan småfjärilar som bara kittlade runt där inne i magen. Det här var på tiden när alla bodde i andra och tredjehandslägenheter, och han blev av med sitt rum (eller rättare sagt sin kvadratmeter bakom ett plyschskynke i ett vardagsrum) och hade ingenstans att bo. Så han fick bo hos mig ett tag, tills han hittade något annat.

Så pirret flyttade in, vilket blev himla pirrigt hela tiden. Det var ju något på gång, men det hade liksom inte hunnit utvecklats färdigt ännu. Att bo ihop med den man dagdrömmer om är konstigt.

Under några månader bodde vi tillsammans utan att direkt definera vad vi var. Vi bara lät det vara. Jag tror att vi bägge egentligen kände att vi var så olika så att det här antagligen inte skulle hålla i längden.Ljuvligt och pirrigt där och då, men nog inte så mycket mer.

Jag minns att vi jobbade om varandra så vi sågs inte så mycket. Sen skulle jag imponera och anmälde mig till Göteborgsvarvet utan att direkt fatta hur långt det var. Han hade sprungit det en gång och skulle hjälpa mig att träna, och eftersom vi jobbade så olika så var vi ute och löptränade en del på natten.

Att springa under stjärnklar himmel, i ett öde centrum eller med utsikt över en sovande stad – så jädra romantiskt. Sen skall tilläggas att jag är otroligt kvällstrött, så underskatta inte pirrets krafter. (Kan även tillägga att jag tog mig runt varvet, men fick gå av spårvagnen för att kräkas på vägen hem. Jag är typ mer en nattlöperska…)

Sen en solig dag i maj så lånade vi mina föräldras bil och åkte på en tur längsmed kusten. Ni vet frihetskänslan med bil (framförallt innan man hade en), bra musik, vackra landskap och sitt pirr på sätet bredvid. På den turen bestämde vi att från och med idag är vi ett par. Vi hade väl kunnat kalla oss det några månader tidigare, men där och då hade liksom alla bitarna fallit på plats. Det tog sitt tag, bitarna var nog inte perfekta för varandra men de hittade sin plats. Den dagen var den 15 maj för exakt 13 år sedan, och pirret finns kvar. Han heter Pat.

 

16 kommentarer

  1. men ååh så fint! jag var bara tvungen att kommentera nu, gör det aldrig annars. Tack för din inspirerande blogg med härliga recept och dina fina och roliga texter :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kontroll *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.