En vårkopp kaffe

Svammelmonolog på ingång.

Våra barn fyller 5 och 7 det här året. Nu i påsk har vi hängt med både småkusiner och storkusiner, ett spann från 3 till 13 år. Uppdelat förvisso, men ändå fascinerande vad barn har för effekt på varandra.

De träffas med jämna mellanrum och hinner åldras, mogna och kliva in i nästa etapp mellan varven. Vi vuxna stegar efter och tror att jamen nu har vi koll – för att inse att nähe – tydligen inte. Och vi har noll koll på åldern våra barn nyss har passerat för det har vi redan glömt/förträngt och inte perioden som de är på väg in i. Vi har aldrig koll helt enkelt.

Nästan så att man kan bli avundsjuk på hur mycket barnen utvecklas. Vi pratar mycket om det, jag och Patrik. Vi försöker väl se och uppmärksamma förändringen hos barnen. Tänk så här kunde vi absolut inte göra för ett halvår sedan. Förändringar som man vanligtvis inte behöver titta så noggrant för att se, den brukar vara minst sagt påtaglig.

Mycket positiva saker, och även ganska många utbrott där man själv fattar nada. Minitonåringen som ballar ur för vad som helst.  Men även vikten av att fortsätta våga förändras som vuxen. Både tillsammans och var och en på sitt håll.

Tror att man måste gå framåt, behöver känna förändringen och att det är man själv som styr över den. Det kan vara allt från nya kaffekoppar till livsavgörande beslut. Många saker som man kanske inte tänker att man själv har styrt mot – fast alla små steg styr ju mot något som slutligen blir förändringar av något slag.

Tänker att det är extra viktigt som småbarnsförälder. Gött, ännu mer krav på den närvarande småbarnsföräldern som bakar surdeg OCH gör karriär. Jamen, alltså att man inte får tappa bort sig själv eller varandra under åren när man har alldeles för mycket på sitt bord.

Jag måste förändra något i hur jag ser ut, hur det ser ut runtomkring mig, något i mitt tankesätt, lära mig något nytt och kanske viktigast av allt – göra något som skrämmer skiten ur mig. Men gud vad präktigt – jamen det kan vara ett par nya strumpor. Vad det är spelar liksom inte så stor roll.

Jag tycker att årstiderna är bra att ta hjälp av. Det behöver ske något stort som litet vid årstidernas skiften. Det måste sättas upp några nya mål och ta fram kaffekopparna för årstiden. Tjat om kaffekoppar – ja, de är väldigt viktiga. Jag har vinter, jul, vår, påsk, sommar och höstkoppar. Patrik märker nog inte det, men för mig är det väldigt viktigt.

Kaffekoppen som intas tillsammans med dagens stund. Den bästa koppen kaffe. Som morgonciggen som rökare vurmar för. Den stunden kan man även ha med sin kaffekopp, eller med vad som helst såklart, men unna er stunden. Jag älskar stunden. Har den oftast på morgonen och sen det kom barn in i bilden så får man bara se till att ta sig den.

Har för övrigt alltid varit lite avis på rökares stunder. Inte många andra som tar så många pauser som dem. Tror att fler skulle behöva det. Pausa och reflektera en stund.

Sen kanske det går skitsnabbt för vissa och snigelstyle för andra, men bara man känner att det leder någonstans.

Bekväma och lata är vi väl alla i grund och botten, det är säkert en överlevnadsinstinkt att spara på resurserna, men den får inte ta över. Måste orka förändra lite av det bekväma.  Och ja, jag är medveten om att jag rabblar ganska självklara saker. Nu skall jag dricka kaffe i vårkoppen.