Matlandet Turkiet

Åh vad juste det är att nosa på nya matkulturer. Visst vi har mycket av dem hemma men det går ju aldrig att jämföra med the real deal.
Beställa något från en meny man inte riktigt förstår, alltså inte bli blåst men att det är lite spänning i vad som kommer att serveras. Botanisera i mataffärer och inte riktigt veta vad det är som åker med i kassarna hem.

Framförallt brukar det vara kul att hitta små smarta köksprylar som man inte visste att man saknade. Kanske någon viktig burk som Patrik kommer rynka på näsan åt. Nu när vi flyger raka vägen hem är det inte så krångligt men när det har handlat om långa bussturer utan sittplatser så kan jag kanske förstå honom, fast bara kanske.

Sen det med att hyra hus där man har riktigt kök och en fin uteplats. Perfekt att få lite av bägge delarna, att kunna välja mellan att laga maten eller gå ut och äta. Inte så konstigt om man gillar att laga mat men även för alla barnens skull. Hur bra upplägg man än har så är det alltid spännande att se vilket humör barnen är på framåt kvällen. Trött eller övertrött?Än så länge har inga barn somnat så där fint i vagnen alldeles lagom tills maten serverats utan snarare flängt överallt.

Visst det blir en del disk, städ och tork men även det blir ju faktisk en social grej, att greja tillsammans. Jag tycker att det här är ett strålande sätt att fira semester på.

Mjölkproblemet jag skrev om häromdagen är löst tack vare Sibel. Tack! Kaffet och den sura mjölken var ingen höjdare, men smakar det riktigt bra. Sen tycker jag även att det turkiska kaffet blir godare och godare. Starkt kokekaffe som serveras i små fina glas (japp har redan köpt några glas) Kanske är inbillning men jag tycker det har lite anissmak? Sen även Ayran, denna sura mjölkdryck, gillar jag också. Den är liksom så där äckelgod, och jag gissar att den även är bra för matsmältning och dylikt.
Jag gillar helt enkelt matlandet Turkiet.