Igår besökte vi Nordens Ark. Känns som att man besöker djurparker lite då och då nuförtiden. Man gjorde det som barn och nu gör man det med sina barn, och känslan är lika kluven nu som när jag var själv. Alltså djur i fångenskap. Nu är väl resten av vår djur behandling/konsumtion i mer behov att diskutera, men djurparker rör upp blandade känslor ändå.
Jag var en himla djurintresserad unge nät jag var liten. Red mycket, hade en egen hund och ville gärna bli veterinär eller delfinskötare. Det kanske alla barn vill, men jag hade stora planer för det. Ända tills den väldigt vänliga veterinären berättade för mig att min fina kanin Stumpan skulle avlivas. Jag har ett så starkt minne att jag satt på en brun bänk, det var mitt i natten och jag hade en sådan där festis som var pyramidformad i knät. Jag hade bestämt mig för att inte gråta, trodde inte att jag grät men att det droppade tårar ner på min pyramidfestis och att det var alldeles blött i knät.
Jag antar att jag förstod att även den delen ingick i djurskötarlivet och var lite besviken att veterinären var så snäll. Det hade varit mycket enklare om han var dum.
Som vuxen tänker man ofta tillbaka på sådana här tillfällen som man fattar kanske inte var helt självklara att man skulle få följa med på. Hoppas att vi gör detsamma med våra barn, att det får smaka på verklighet då och då.
Nordens Ark var i alla fall, trots kluvna känslor, väldigt bra och rekommenderas verkligen. Även om jag inte har den blekaste aning om det, så kändes det som att djuren mådde ganska bra här. Det kändes mer som att vi besökte dem i skogen än som att de var intryckta i en park.
Och nu har jag sagt hejdå till gänget nedan, sitter på bussen in till Gbg för att möta upp med Cecilia och Lovisa. Och NU är vi framme.
