Återigen, tack för alla tips och grattande!
Jag har varit och är supernöjd med all vård jag har fått, både mödravård och barnvård. Jag har haft lyxen(?) att gå på specialistmödravård bägge graviditeterna, med den bästa barnmorskan Katarina som har varit fantastisk, specialistläkare etc. (note to self – skicka blommor till Katarina). Så jag klagar inte, men kan ändå inte låta bli att undra över vissa saker.
För det första så inledde jag varje mening ovan med – Jag. För trots alla framgångar i jämnställdhet så är det fortfarande en person som genomför detta. Ni pappor eller partners närmar er men ni får inte vara med helt och hållet. Om ni hade fått det hade allt varit reserverat för två personer, inte mamma + gäst.
Kanske blir det extra tydligt för oss som inte har ammat (avrådd av läkare) och Patrik har kunnat vara delaktig från första stund, men han är fortfarande en gäst, en juste kille som ställer upp.
Sen alla kloka råd som ni har delat med er av här varför fanns inte de med i någon av all info man matats med. Svanskota eller inte så är det en ganska mör nybliven mamma, och omtumlad partner som åker hem för att kurera sig. Att gå på toa bland annat är inte behagligt för någon nyförlöst, och ni hade massa bra tips som jag aldrig har hört talats om.
Det är en markant skillnad på att vara den gravida som det bereds plats för och pysslas om, och den förlösta som får klara sig själv. Och ja, jag hör själv hur det här låter, det är klart att ingen kan fortsätta sköta om mig på det sättet, men skillnaden är så abbrubt.
Vi får så otroligt mycket information innan och under graviditeten men det sker ju väldigt mycket med kropp och psyke även efter. Visst finns allt att ta reda på, och jag borde verkligen ha läst på lite mer både första och andra gången men graviditeten blir som en charter där man lotsas runt och nu helt plötsligt har guiden dragit.
Åh vad jag känner igen detta. Det pratas om grviditet och förlossningar men sen är det helt tyst om toabesök (och annat mindre trevligt), avslag, baby bkues, att tre blir fyra och den deppighet vissa faktiskt får.
Borde pratas mer om det….tack för en fin och inspirerande blogg.
Åh, vad jag känner igen mig. Hade egentligen inga problem i slutet av min graviditet (när äntligen illamåendet släppte månad 4-5). Däremot hade jag en tuff förlossning, operation efter och mycket ångest för toalettbesök 5-6 veckor efter förlossningen.
Helt plötsligt var jag ensam (tillsammans med min man), eftersom min bebis mådde bra så verkade sjukvården tycka att allt var frid och fröjd. Mycket ångest, oro och känsla av att slicka sina sår i ensamhet.
All lycka till dig och jag hoppas att du får en bra läkning.
Krya-på-dig-kram
Känner helt igen mig i detta att hamna på ”bakvagnen” då bebisen är ute. Kontrasten blir rätt stor. För det är ju faktiskt så att som nyförlöst skulle man kanske vara i behov av mer hjälp o uppassning än höggravdi. Naturligtvis är detta beroende på hur man mått som gravid. Men jag har mått bra som gravid, men haft jobbiga förlossningar. Tack för att du tar upp detta ämne! Tack för en fantastisk blogg! Grattis till fina flickan!
Vilken fin bild på Bibbi! Ja, visst är det märkligt att det inte är självklart att papporna får sängplats på BB.