Det var möhippa förra helgen. Min hippa! Fräckt!
Det skall alltså även följas upp av ett bröllop. Oxå fräckt men fortfarande ganska overkligt.
Så mycket att skriva om allt det här.
Hoppas hitta tid att göra det, men plockar ut några viktiga saker här som jag tänkte på medan jag var inne i en alldeles underbar möhippebubbla.
Kvinnokraft – den kan man inte prata nog om och man kan inte få nog av den. Jag överrumplas av den om och om igen. Styrkan, värmen och självklarheten. Man lyfter varandra, skapar rum för alla att få vara och man backar upp i vått och torrt.
Det är ingen nyhet alls, men jag fortsätter att återupptäcka den.
Jag har många fina manliga vänner ock, även de av bästa kvalisort. Tror till och med att de är av ovanligt bra kvalisort. Men hur bra de än är så har de andra förutsättningar, andra förväntningar och ett helt annat svängrum. Imponeras inte lika mycket av dem som av kvinnorna i min närhet.
Älskar kraften som allra mest när man har den som en enda stor varm kram runtomkring sig.
Sen kärleken i att sitta mitt i sitt eget kvinnokraftgäng och vara stolt och mallig över att få vara deras vän.
Att vara 40 bast när man gifter sig.
Jag och Pat har snart varit sambos i 20 år. Känt varandra sen mellanstadiet. Vi har varit på gång att gifta oss tidigare men barn, livet och den där drömmen om att själva köpa en gård på landet där vi skall arrangera bröllop, har kommit emellan.
Men nu är det dags. Eller det fick vara dags nu. NU är det dags.
Precis nu bestämde vi oss för att strunta i alla trösklar och hinder som man medvetet och omedvetet lägger på vägen när saker inte blir av.
Vad för hinder kan man undra?
Stort och smått som vem man skall bjuda och inte, vart drar man gränsen, den perfekt lokalen där ALLA kan sova, dansa och känna sig bekväma PENGAR, tankar om hur saker borde vara och allt annat man kan krångla till med om man vill.
Men man får bestämma sig för att skita i hinder och när man blivit 40 är man faktiskt bättre på att unna sig det.
Det kunde varit så att det här var mitt tredje bröllop, att vi precis träffats eller att vi återförenats. Det hade inte förminskat det här. Men det är en jävla kraft i att veta hur mycket vi har gått igenom, delat och byggt tillsammans.
Slitit igenom utbildningar, backpackerresor, sjukdom, småbarnsår och allt annat.
Den här känslan att verkligen bli hel tillsammans med någon samtidigt som man känner sig stark på egna ben. För jag vill inte känna mig halv, jag vill känna att vi bygger upp varandra tillsammans men inte på bekostnad av oss själva. Inte helt säker på att jag får fram vad jag menar…men jag känner mig stark av Pat.
Hade vi gift oss när vi varit 22 så hade det varit fint på ett annat sätt. Men nu känns det fint på ett urkraft-sätt!
Samma sak med möhippa. Alla de här vännerna pusslar ihop mitt liv från det att jag var typ 2 år och fram till nu. De är liksom den jag är 💛
Sen saknas det några viktiga spelare, men de fanns med i hjärtat. Min syster Maria till exempel som inte kunde komma. Hon finns alltid med i hjärtat 💛
Systrar är en urkraft av eget slag.
Möhippa med kycklingdräkt och sälja pussar på avenyn? Men vad är det egentligen. Aldrig förstått humorn i det. Sen finns det säkerligen bättre varianter av skojigheter, men möhippe-humor bara för saken skull är märkligt.
Mycket nöjd med det upplägg jag fick 💛
Först kidnappad och hade i alla fall lustiga sugrörsglasögon på mig.
Sen vidare till mycket härliga Strömma Farmlodge.
En egen bubbla och ungefär det drömstället man fantiserar om att driva. Vi letade ändå lador ganska länge jag och Pat. Och detta härliga ställe som, ja drivs av kvinnokraft!
Sen vidare till nästa kraft. Hästkraft.
Vindhästar och kliva in i nästa härliga bubbla. Ridlägerbubblan fast i vuxen form. Där man kan klämma in både våningssängar, babbel och champagne. Och hästkraft. Alltså islandshästen, denna lilla arbetshäst med så mycket kraft i steget så man häpnar.
Och att få gallopera på riktigt. Ösa på, verkligen känna att det går fort. SÅ härligt! Och göra det tillsammans med sina vänner.
Som när adrenalin, nostalgi, kvinnokraft och hästkraft har fest ihop 💛
Ansvar.
Den mycket ovana känslan att helt och hållet avstå ansvar. Inte preppa något alls för dem där hemma eller för resan man är på väg på. Vanligtvis preppar man åt ALLA håll.
Inte planera, förbereda, handla och allt annat praktiskt. Inga beslut som man sedan tar ansvar för. Inte heller när man är på själva trippen, ta ansvar för att alla mår bra, för att resan funkar, bokningar klaffar och vädret.
Majgadd vad mycket medvetet och omedvetet ansvar man jobbar med alltid. Ansvar, krav, dåligt samvete och stress – så har vi kokat ihop oss en liten gottig kvinnofälla. Identifiera dem och välj när de får vara med och inte. Den här helgen var de icke bjudna.
Så om jag får välja mellan att klä ut mig till kyckling och sälja kyssar på avenyn eller lullig gå in i en kärleksbubbla och bli matad godsaker i form av champagne, mat, plock och snälla kärleksförklaringar. Hmmm…let me think.
Himla grattis! Vi sket i normen och bjöd in till jullunch och råkade gifta oss. Väldigt skönt och tryggt att göra på vårt sätt, det liksom kittade oss.
Underbart ju!💜
Åh så fint alltihop! Å vilken känsla det där att gifta sig efter så många år ihop! Härligt jobbat💕
Tack Lina 💞
❤️
❤️