12 Comments

  1. Hej!
    Åh vad jag behövde läsa det här just nu. Tack! Dricker min 7:e kopp kaffe och hoppas orka hela dagen för att sen inte få sova i natt heller. Jag är så avundsjuk på föräldrar som får sova så jag blir förbannad.
    Tack för en ärlig, hjärtlig och fin blogg.

  2. Tycker även jag att det är skönt när det kommer ärliga tankar om att småbarnsåren kan vara jävligt jobbiga.
    Tack för det!

  3. Hej Kristin!
    Jag heter Lena och har läst din blogg sen starten. Har aldrig kommenterat innan och känner att det är orättvist av mig.
    Här lägger du ner tid och ork på att inspirera oss, du delar med dig av ditt liv och dina kloka tankar och så kan jag inte bemöda mig att skriva ett tack ens. Så TACK för att du har förgyllt mitt liv varje dag i 3 (?) år!
    Lena

  4. Vet du vad! Jag älskar att du skriver så ärligt om hur det faktiskt är att ha småbarn. Så många skriver bara hur rosenskimrande allt är men jag känner så igen mig i dina beskrivningar och sitter här och småskrattar för mig själv:) vi har själva en 3,5 åring som har en vilja av stål minst sagt och som testar mitt tålamod flera gånger per dag. Till det har jag också en 10 månaders som är superglad mest hela tiden men som tyvärr inte sover särskilt bra på nätterna. Men jag tar till mig det du skriver att någon gång skall det väl bli lättare och vi kommer se tillbaka på det som var jobbigt med ro.. Kram!

  5. Så skönt o befriande att du skriver precis som det är! Hos oss, där kidsen är 4 o 6 år, är bråk o hett humör vardag…o det är nog jag som är den som gapar mest o högst tyvärr!

  6. Även om man vet att man inte är ensam om bekymmren, så blev jag så glad för det här inlägget. Vår 2,5 åring krisar för det mesta. Och självklart om alla vardagsbestyr som tex påklädning och tandborsten. Men det jobbigaste får jag säga är att hantera sina egna känslor och beteenden. ”Jag skulle ju inte bli den som snäser och är otrevlig mot mina barn” ”Jag skulle inte låta Ipaden och tv vara barnvakt”. ”Här står jag och blir slagen av mitt barn”. Vad hände? Det kallas ork tror jag….. Den tar liksom slut…. Ibland tror jag trotsbeteendet är extra jobbigt för man vet hur underbart goa och roliga de kan vara där emellan.

  7. Men maratonnattningarna och nattsömnen är betydligt bättre även här, kan tilläggas. Kanske hänger ihop? :-)

  8. Du anar inte hur lägligt detta inlägg kommer!!! Har en dotter som snart är tre och som just nu är inne i sin hittills mest krävande fas. Även om man vet att man inte är ensam så kan det kännas som att ens eget barn ibland är onormalt trotsigt… Tack, tack för att du delar med dig!

  9. Skönt att höra att man inte är ensam i nattningarna och trotsarns värld. Det går ju framåt om än långsamt.

  10. Åh vad jag känner igen mig! Vi har en mycket bestämd liten 2-åring här hemma som prövar vårt tålamod rätt rejält. Men det är så tydligt en fas och kommer ju att gå över. Däremot har jag helt tappat hoppet om nattningarna av vår femåring. Under fem är har vi testat allt (well, förutom droger) för att få honom att somna utan oss och tidigare än 22 i alla fall – helt utan resultat. Men men, en vacker dag försvinner väl även det problemet.

  11. Kloka ord, Kristin! (Och tröstande för en som just nu befinner sig i en ”inte sovit en natt på veckor och håller på att bli galen”-period med 6 månaders baby…).

    1. Precis så har jag det också med min 6 månaders, så skönt att höra att vi är fler…och tack för pepp att det (om än kanske tillfälligt) går över och en fin blogg!

Lämna ett svar till Johanna i Berlin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kontroll *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.