Favorit i repris

 

01700

Hepp!

Här kommer två favoriter i repris. Det första är något jag skrev om för exakt ett år sedan, och det andra är en Balinesisk rätt som jag och Pat åt mycket av när vi var på Bali. En rätt jag skrivit om förr, och som Jenny har mejlat mig om att hon inte hittade.

Fast först lite kärleksminnen.

En gång i min ungdom så var jag förälskad i en kille, han var intresserad av mig med. Vi var mitt i det där pirriga, nyförälskelsestadiet som är så fint. Det var liksom inte den här galna, jag kan varken äta eller sova förälskelsen. Snarare småfjärilar som bara kittlade runt där inne i magen. Det här var på tiden när alla bodde i andra och tredjehandslägenheter, och han blev av med sitt rum (eller rättare sagt sin kvadratmeter bakom ett plyschskynke i ett vardagsrum) och hade ingenstans att bo. Så han fick bo hos mig ett tag, tills han hittade något annat.

Så pirret flyttade in, vilket blev himla pirrigt hela tiden. Det var ju något på gång, men det hade liksom inte hunnit utvecklats färdigt ännu. Att bo ihop med den man dagdrömmer om är konstigt.

Under några månader bodde vi tillsammans utan att direkt definera vad vi var. Vi bara lät det vara. Jag tror att vi bägge egentligen kände att vi var så olika så att det här antagligen inte skulle hålla i längden. Ljuvligt och pirrigt där och då, men nog inte så mycket mer.

Jag minns att vi jobbade om varandra så vi sågs inte så mycket. Sen skulle jag imponera och anmälde mig till Göteborgsvarvet utan att direkt fatta hur långt det var. Han hade sprungit det en gång och skulle hjälpa mig att träna. Fast eftersom vi jobbade så olika så fanns det inte så mycket tid till det, så vi var ute och sprang på nätterna.

Att springa under stjärnklar himmel, i ett öde centrum eller med utsikt över en sovande stad – så jädra romantiskt. Sen skall tilläggas att jag är otrooooligt kvällstrött. Så underskatta inte pirrets krafter. Kan även tillägga att jag tog mig runt varvet, men fick gå av spårvagnen för att kräkas på vägen hem.

Sen en solig dag i maj så lånade vi mina föräldras bil och åkte på en tur längsmed kusten. Ni vet frihetskänslan med bil (framförallt innan man hade en), bra musik, vackra landskap och sitt pirr på sätet bredvid. På den turen bestämde vi att från och med idag är vi ett par.

Vi hade väl kunnat kalla oss det några månader tidigare, men där och då hade liksom alla bitarna fallit på plats. Det tog sin tid,  bitarna var nog inte perfekta för varandra men de hittade sin plats till slut. Den dagen var den 15 maj för exakt 14 år sedan, och pirret finns kvar. Han heter Pat. Och han är min bästa kille.

0130

Och här kommer den Jenny (Lånad från boken World Food Café. Av paret Chris och Carolyn Caldicott).

Knaprig sötsur sallad, 4-6 personer

  • ½ litet salladskålshuvud
  • 1 näve vattenkrasse
  • 1 stor näve sttrimlad spenat
  • 200 g böngroddar
  • 100 g sockerärtor skurna på längden
  • 4 salladslökar skurna i stavar
  • 100 g skalade färska jordnöttet, rostade i en torr het panna och krossade
  • i liten näve färsk mynta
  • 1 liten näve färäsk basilika

Till dressingen

  • 2 msk olja
  • 3 skivade vitlöksklyftor
  • 2 matskedar limesaft
  • 2 msk ljust soja
  • 1 ½tsk farinsocker eller honung
  • 2 tunt skivade röda chilifrukter
  1. Blanda salladskålen, vattenkrassen, spenaten, böngroddarna och sockerärtorna i en skål.
  2. Tillred dressingen.
  3. Hetta upp olja i en stekpanna och stek vitlöken tills den är brun och knaprig.
  4. Ta bort pannan från värmen och tillsätt limesaft, soja, farinsocker eller honung och chili.
  5. Rör tills allt är väl blandat. Låt svalna och häll det över salladen.
  6. Strö till sist över salladslök, jordnötter och örter.

3 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kontroll *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.