älskade ongar!

Det dyker upp en del beklagande här titt som tätt. Främst är det bristen på sömn, tålamod och tid, samt överflödet av skrik, tvätt, disk och treårsutbrott som är i fokus. Det där vanliga som alltid finns där och vi dras med allihopa i olika stora mått.
Ett annat huvudbry som också alltid finns med, vilket jag tror att det även gör hos er. Känslan av att inte räcka till.
Tiden går så fort och man hinner inte med. Tanken att man sorterar bort saker som inte skall användas mer, saker som nu kan skänkas vidare. Det är såklart inte själva sakerna som är det sorgliga utan tiden de representerar.

Ta vara på tiden, det går så fort, vips skall de flytta hemifrån. Uppmaningar man hör nästan dagligen men inte kan ta till sig helt även om det finns med i bakhuvudet. Det är inte klokt så mycket vi skall få in i vårt pussel. Beklaga sig får man, det måste man, dock med en dos dåligt samvete att man inte njuter av tiden tillräckligt och att man inte tar tillvara på stundena. 

Att jag skulle lägga nästan all min tid på barnen samtidigt som jag har lite dåligt samvete att jag inte gör det tillräckligt närvarande, pedagogiskt eller kul?  Att jag skulle bli så mjäkig så att jag knappt kan se ett barn gråta i en tv-reklam utan att få ont i magen och hur mycket jag skulle oroa mig för min familj trots att allt är bra.

Fast det gör vi, njuter alltså. Vi är bara så mitt uppe i det så att vi inte förstår det och det är nog tur det. Det är nog på sätt och vis bra att småbarnsåren bara kör på och att man inte hinner reflektera för mycket, även om vi försöker.
Hade jag vetat innan hur uselt jag skulle få sova de nästkommande 4 åren, att jag skulle lyssna på Pippilåten en miljon gånger, att det där med att gå på toa själv eller ha det städat var ett minne blott så hade jag nog blivit ganska förskräckt. 

Jag förundras dagligen över det mesta som har med barn att göra. Hur tufft det kan vara, hur härligt det kan vara och hur det är möjligt att bara bli mer och mer förälskad i sina barn. Som sagt så är det nog tur att man inte hinner reda för mycket i alla dessa känslorna. Vi skall trots allt vara föräldrar ganska länge, och även om det inte är till småbarn eller ens barn så kommer de i alla fall fortsätta vara just våra barn.
Om man bortser från alla oro som kommer när man tänker på att ens barn skall bli äldre, tonåringar och vuxna så är det ju även väldigt spännande. Tänk att man skall få hänga med sina älskade ongar som vuxna sen. Galet!