älskade ongar!
Det dyker upp en del beklagande här på bloggen titt som tätt. Främst är det bristen på sömn, tålamod och tid, samt överflödet av skrik, tvätt, disk och treårsutbrott som är i fokus. Det där vanliga som alltid finns där och vi dras med allihopa i olika stora mått. Ett annat huvudbry som också alltid finns med, vilket jag tror att det även gör hos er. Känslan av att man inte hinner med, att den här tiden inte kommer tillbaka, att de växer så fort, att man lägger undan urväxkta kläder nästan dagligen. Tanken att man sorterar bort saker som inte skall användas mer, saker som nu kan skänkas vidare. Det är såklart inte själva sakerna som är det sorgliga utan tiden de representerar.
Ta vara på tiden, det går så fort, vips skall de flytta hemifrån. Uppmaningar man hör nästan dagligen men inte kan ta till sig helt även om det finns med i bakhuvudet. Det är inte klokt så mycket vi skall få in i vårt pussel. Beklaga sig får man, det måste man, dock med en dos dåligt samvete att man inte njuter av tiden tillräckligt och att man inte tar tillvara på stundena.
Fast det gör vi, njuter alltså. Vi är bara så mitt uppe i det så att vi inte förstår det och det är nog tur det. Det är nog på sätt och vis bra att småbarnsåren bara kör på och att man inte hinner reflektera för mycket, även om vi försöker.
Hade jag vetat innan hur uselt jag skulle få sova de nästkommande 4 åren, att jag skulle lyssna på Pippilåten en miljon gånger, att det där med att gå på toa själv eller ha det städat var ett minne blott så hade jag nog blivit ganska förskräckt.
Att jag skulle lägga nästan all min tid på barnen samtidigt som jag har lite dåligt samvete att jag inte gör det tillräckligt närvarande, pedagogiskt eller kul? Att jag skulle bli så mjäkig så att jag knappt kan se ett barn gråta i en tvreklam utan att få ont i magen och hur mycket jag skulle oroa mig för min familj trots att allt är bra.
Jag förundras dagligen över det mesta som har med barn att göra. Hur tufft det kan vara, hur härligt det kan vara och hur det är möjligt att bara bli mer och mer förälskad i sina barn. Som sagt så är det nog tur att man inte hinner reda för mycket i alla dessa känslorna. Vi skall trots allt vara föräldrar ganska länge, och även om det inte är till småbarn eller ens barn så kommer de i alla fall fortsätta vara just våra barn. Om man bortser från alla oro som kommer när man tänker på att ens barn skall bli äldre, tonåringar och vuxna så är det ju även väldigt spännande. Tänk att man skall få hänga med sina älskade ongar som vuxna sen. Galet!
Och på tal om det så fyller min härliga mamma Gunilla år idag. Grattis Mamma! Elsie och Bibbi har målat en teckning till dig, i alla fall lite färg kom på själva pappret.
Håller med ovan, såå fint skrivet! super fina bilder!
Tack Lisen!
Så fint skrivet. Känner igen mig. Superfina bilder också.
Tack Johanna! Trevlig dag till dig.
Härligt inlägg, å så fina bilder på dina tjejer! Jag brukar tänka på nåt min svägerska sa ’den bästa tiden är nu’ även om de e sorgligt att tiden går fort å de blir stora kvickt så gör de gela tiden nya saker, lär sig nåt nytt å man själv e i en ny fas me, så jag tycker de stämmer att leva i nuet å njuta. Kram
Sant Frida!
Idag njuter vi:)