Att vara jävligt långt ifrån den förälder jag vill vara

God morgon!

Jag måste fortsätta på spåret efter era kommentarer från föregående inlägg, det här med sömn, trots och ork. Det vi aldrig kan prata nog om. Och det skall vi inte, det här skall det pratas om. För det här är ett gott underlag till depression, separation, stress, sömnlöshet, ouppnåeliga krav, in i väggen och annan skit.

Tack för att ni delar med er, jag känner igen mig i er allihopa. För alla småbarnfamiljer kämpar mer eller mindre med det här. Sen är det säkert orättvist fördelat, men inte alls så orättvist som man kan luras att tro. Jag är övertygad om att de som av någon oförklarlig anledning känner att de måste måla upp en rosaskimrande tillvaro även sitter i skiten där hemma. Och skulle det mot förmodan vara så där perfekt och städat jämt, då har de ett tråkigt liv. Så det så.

Jag tänker att de som målar upp den där bilden, att det är deras överlevnadstaktik. Även om det låter som en jobbig och skev sådan så måste de kanske måla upp den för att orka.

Man kan naturligtvis inte veta vad någon annan människa kämpar med, men att småbarnsföräldrar kämpar är det oftast ingen tvekan om. Är det inte pusslandet, trots, utbrott, sömnbrist så är det oro eller dåligt samvete för att man inte räcker till.

Jag har vänner med samma förutsättningar, samma syn på uppfostran som lever liknade småbarnsår, fast ändå är det som helt olika planeter. Det går verkligen inte att jämföra. Att se och höra föräldrar som tappar humöret på Ica låter nästan alltid lika illa. Samtidigt som vi älskar att höra och se att det brister för alla familjer ibland.

För av allt vi har kämpat med de senaste åren så har det absolut jobbigaste varit att enas med mitt egna beteende. För man orkar inte och då är man jävligt långt ifrån den föräldern som man vill vara. Jag vet när jag gör helt fel, gapar, skriker, hotar, tar föräldragreppet för hårt i armen och allt vad det kan vara. Man känner det ju själv, fast måttet är så rågat så det finns ingen hejd för bägaren att rinna av. Sen kommer det dåliga, dåliga samvetet och bara väller över en. Så pass så att man efter en kaoskväll med marathonläggning ändå vill väcka dem och pussa förlåt.

Men som jag skrev, vi har tagit oss igenom en massa jobbiga faser. Det kommer så klart komma nya vilket låter som en enda lång pers. Men styrkan man får när man faktiskt tagit sig igenom något. När man kan se tillbaka och tänka hur i helvete pallade vi det där. Och när man får bevisat att allt det där tjatet till döva öron faktiskt har gått in någonstans. Den styrkan är bra, och den hade jag inte vågat tro på för en tid sedan.

Så om jag får mästra lite till så vill jag säga. Klaga på, det får man. Men fastna inte i klagandet, för det tröttnar både ni själva, er omgivning och barnen på.

Det finns ingen logik (tycker jag) så testa er fram med alla metoder som kan tänkas passa just er. Sov alla i soffan om det funkar bäst, ät tre frukostar, sitt på bordet eller vad som. Skit i vad som är rätt och fel, men sätt gränser och ha regler mitt i allt det där. Era regler. Inte grannens, Anna Wahlgrens eller hualigen, någon bloggare som mästrar på. Era som passar er och era barn. Kanske kommer ni inte hitta bra lösningar, men kanske några som är mindre dåliga.

Ta hjälp av släkt och vänner. Något man gärna drar sig för om ens barn har en jobbig fas. Men ni som föräldrar måste få pausa lite och få träffa varandra. För man måste funka som ett par för att palla det här. Sen finns alla ni som klarar det här som ensamstående. Det kan jag inte orda så mycket om, men all cred till er.

Och låt er inte luras av fina bilder och ljuvliga statusuppdateringar. Strandbilderna ovan är från Falkenberg i somras när vi bodde hos vännerna Michael och Patrik. Bibbi har sin favoritklänning på sig. Den tvättar vi ungefär varje dag för att slippa bråka i en timme på morgonen. Elsie var på strålande humör och blev sen arg som ett bi och bet sönder deras duchdraperi. Som ett litet hål? Nej, helt söndertrasat.