KristinIdag är det stora löpardagen i Göteborg. Det är dags för Göteborgs varvet. En underbar dag, också en dag som ingen får plats eller kan röra sig här – men det får det vara värt. Pat springer för 10:e året i rad och det är liksom en så stor del av vår familj. En bra grej som får ta mycket plats under hela året.
Det här året har det inte funnits lika mycket plats att ta, även om jag alltid imponeras av hur bra han klämmer in löpning lite här och där. Finns inte tiden – då springer han till och från dit han skall, letar upp något litet löpband någonstans och bara klämmer in det.
I år har det blivit mindre träning, det kommer inte bli några rekordtider och han är så fine med det. Det är fint det. Det här med att sikta, satsa, tävla men att tillåta sig att resultaten inte är det viktigaste. Och nu kommer lite carpe-diem-på-den-vita-väggen men att njuta av allt runt omkring, vägen dit, inte ställa så galet höga krav på sig själv – så sjukt viktigt!
Jag satte upp mål i höstas, tänkte att det är i år jag skall bli snabb på milen. Jag skall under 45 (snabb i min värld). Kul med ett nytt löpfokus, och satsa lite mer på intervall, backträning och få in några lopp. Och hur gick det? Inte alls. Jobbprojekt, kokbok och annat bara öste på så det sket sig med en bresladd.
Jag har säkert fått in lika mycket löpning och lagt lika mycket tid på det – men struntade helt i att det skulle finnas mål och fokus där. Den stunden behövde istället bara vara rensa hjärnan och lyssna skön musik.
Samma sak för Pat, i perioder så har det varit grym terapi för honom att kunna lägga upp mål och fokus på löpning. Senaste halvåret har vi haft det på annat håll i stället.
Här från en lycklig löprunda på Schlätta. Inte nog med att det var vackert, bra musik och pigga ben. Nepp, höjdpunkten var när jag mötte en traktor med två kepskillar, varav den ena hängde ut på sidan och gav mig en high five!
