Utanför Mariestad ligger en fin ö som heter Torsö. En av mina favoritplatser på jorden. Från den här ön kommer min pappa Roland, närmare bestämt från gården Hässlestad man ser långt därborta. Här står vi på Asplunda hemma hos min farbror Håkan och hans Eva.
De som under hela min uppväxt hade ladugård, mjölkkor, kalvar, kattungar, höskulle, åkrar, traktorer, västgötaspetsen Zita och hade det även fått plats en liten häst så hade himmelriket haft en adress.
Jag älskade att vara där och vill minnas att jag allt hade egna planer på att ärva det där lantbruket. Nu verkar det förvisso vara lite mer jobb än att klappa kalvar och hoppa i hö, men jag var så väldigt fascinerad av den här världen. Och jag är det fortfarande, även om fascinationens fokus kanske har ändrats lite.
Ovan saft och kokekaffe i skuggan, och nedan sådant där mjölgräs som Elsie konstaterade att det fanns himla mycket av på ön.
Håkan och Eva har inte kvar sina kor, som jag har förstått det så är ett lantbruk i den storleken väldigt ovanligt nuförtiden. Förr fanns det en massa mjölkgårdar på ön, och nu är den nere på två. Gårdarna slås ihop och effektiviseras mycket för att överleva. Vi är som bekant väldigt förtjusta i våra svenska åkrar och lador med välmående kor, men förstår tydligen inte att vi måste handla svenskt för att gynna dem.
Det har väl alltid varit ett tufft jobb att vara bonde, och inte direkt blivit enklare med åren. Regler och direktiv som borde förenkla för dem verkar oftare göra det motsatta. Även om jag skulle vilja så fattar jag väldigt lite av jordbrukspolitiken då den enbart verkar tala för de redan väl insatta. Och tyvärr är det väldigt lite av det på lilla Aktuellt som annars brukar reda ut ett och annat av di där vuxensakerna.
Vi fick klappa de efterlängtade kalvarna och kattungarna hos Lasse på granngården (inte affären), och jag fick till min lycka se hur en sådan där effektivisering kunde se ut. Här hade man exempelvis mjölkrobot, dvs ett automatiskt mjölksystem där korna själva kan gå in och bli mjölkade när de känner att det är dags. Man registrerar vilken ko det är och kvalitén på mjölken.
Det var lite för mörkt för att fota just där, och ville inte störa alla kossorna med blixt. Något annat som gjorde mig så glad var att det var så mycket unga tjejer som jobbade här. Skitfjantigt att bli glad över, men ändå lyckan att se starka brudar som hanterade stora konstiga maskiner.
