När småbarnsföräldrarna har fest

Vi firade midsommar i goda vänners lag i fredags. Gott, trevligt och precis så där som man vill ha det som småbarnsförälder. Det är nämligen en fråga som har dykt upp ganska ofta här. Hur pallar man allt det där med småbarn? Försöka ställa till med fest, duka fint, laga satsad mat, dricka alkohol och gå och lägga sig någon timma innan barnen går upp. Hur går det ihop?

Det gör det naturligtvis inte. Det frontalkrockar hela tiden. Är oftast kaos. Men det är också alldeles underbart och jag skulle inte kunna vara utan det.

Jag tänkte på när vi var vid midsommarfirandet att jag faktiskt har fått en helt annan syn på andra barnfamiljer. Jag har så klart massa förutfattade meningar och fjantiga fördomar som skulle kunna skippas, men jag har en mycket större ödmjukhet.

Det är så fjantigt för vi vet ju alla att vi inte har den blekaste aning om vad någon annan bär på för bagage eller problem. Men som småbarnsförälder så har jag plötsligt tagit till mig det. Att jag har så stor respekt och förståelse för de där föräldrarna som kanske inte beter sig exemplariskt. Att chansen är så stor att de inte har sovit en blund i natt, kanske har de spenderat hela morgonen med att ta isär två som bråkar, torkat bajs med ena handen och bundit en krans med den andra.

Hur dränerad på energi man kan bli så att det verkligen inte krävs mycket för bägaren att rinna över. Och så klart borde man ha samma ödmjukhet (i alla fall ibland) inför  alla människor. Man kan omöjligt veta vad de andra i Ica-kön har haft för någon Breaking down-liknande dag.

Och med den insikten så har jag även en stor beundran för föräldrar som pallar med att fortsätta att göra det där lilla extra. Både för sina barn men även för sin egen skull. Man får inte sluta med vuxenkalas och fest bara för att det är mekk. Det tar en jädra massa energi, men det ger dubbelt upp tillbaka.

Sen fattar jag att man inte pallar och lägger det där på vänt i några år. Att man inte vill äventyra den lilla sömn man får eller orkar med att vara bakis överhuvudtaget. Ni är flera som har påpekat det, men även sörjt det. Sen måste man inte krångla till maten så mycket, eller dricka så att man blir bakis. Nu är det inte så att vi har knäckt den här nöten alls, men ungefär så här gör vi.

Ovan: Di där barnen som har tjatat om dans kring stången men sen vägrade. Nedan: Sillunch i traditionell anda med västerbottenpaj, knäcke, lax, sill, potäter, snaps och visor.

Skönast skulle vara att säga, vi lagar lite käk och ongarna leker. Och en vacker dag kanske det är så men just nu så får vi hjälpa det lite på traven.

Vi träffas ofta ganska tidigt på dagen. Här var det extra tidigt då midsommarfirandet startade redan vid 11-tiden. Det är bra för annars kommer i alla fall våra barn vara överladdade efter att ha varit redo att åka sen 06.00 på morgonen. Så antingen starta tidigt eller inte säga/ trissa upp vad det är man skall göra.

Vi gör nästan alltid knytkalas-varianter så att ingen familj behöver ta på sig för mycket. Det vore fint om barnen alltid åt det vi åt, men det finns oftast lite preppad barnmat som de kan äta. Så att de har grundat med något och sen smakar på all den andra maten ock om de vill det. De brukar även våga smaka på mycket mer om det inte ligger på just deras tallrik.

Vet man att ens barn blir alldeles för uppe i varv och inte har ro att få i sig något. Framförallt om barnen  precis har träffats och inte alls vill sitta still så kan en plock-förrätt var en bra variant. Lite som ett gående bord där alla kan plocka och ta lite av det de vill.

Det kanske låter som curling att anpassa allt till barnens fördel, men allt som funkar tycker jag är välkommet till sådana här tillfällen. Även att kanske låta barnen få sin mat i kojan, på studsmattan, i gräset, under sängen…

Kladdkaka toppad med grädde och jordgubbar.

Ovan ett praktexempel på två rutinerade middagsföräldrar som har fått alla barnen att leka kurragömma i trädlådan. Där satt de så snällt och gömde sig länge. Kankse lite Fritzl-varning på det med tanke på att lådan har hasp och lås….men lugnt och skönt var det.

Har vi ordentliga middagar så sover vi oftast över allihopa. Det funkar att ta sig hem på diverse sätt, men det är så himla skönt att slippa det. Att natta barnen är alltid ett inslag med blandat resultat men låter man dem gå på övertid och köra järnet så brukar det inte ta fullt så lång tid att få dem att somna. Man får bara komma ihåg att gå in och väcka föräldern om oftast somnar gott de med. Vill man inte somna så är det oftast bättre att ta en promenad med vagnen och få dem att somna där.

Till kvällens grillning serverades entrecote, vegas strip steak, långbakt fläsksida som fick en chipotle glace innan den grillades på och chistorra-korv.

Serverades med en het salsa, kalla såser, potatissallad med mycket ost och krispiga grönsaker. Till det en fantastiskt god Zinfandel, Bonterra (nr 22620).

Sen tycker jag att den gemensamma bakisdagen är något av det skönaste som finns. Barnen som även de brukar bli lite tröttbakis leker oftast ännu bättre dagen efter.

De sista nattsuddarna gick och lade sig vid 05.00 i fredags och de första barnen kickade igång 06.00. Det är hårt men det går. Nu får man så klart turas om vem som tar den första omgången, och sen får man sova lite pö om pö hela dagen. Alla myser runt i pyjamas och är trötta tillsammans.

En annan regel som känns bra är att man aldrig får lämna ett kaos efter sig. Det skall vara städat och röjt till morgonpatrullen. Det känns även viktigt att man har hittat en bra nivå där alla kan säga till varandras barn på skarpen.

Så med allt det sagt så är det naturligtvis lika mycket kaos på våra fester som på era. Det är lika mycket bråk, gap och byten av bajsblöjor mitt i maten som hos alla.

Skall även tilläggas att när vi väl åkte hem på lördagen, först tog ett stopp på Utbys pizzeria och sen åkte hem och somnade vid 20.30. Sista tipset, resorb och mycket vatten. Sen menar jag inte att helt romantisera bilden av barn och alkohol, för det finns allt för många sammanhang där det inte är ok. Ni som följer den här bloggen tror jag har lärt känna oss så pass bra så att ni vet att barnens trygghet alltid går först.