Här & nu

Har påbörjat det här inlägget nu i några dagar. Det som bör skrivas (för min egen skull alltså – det här är ju en dagbok). Inlägget som sammanfattar året och kokar ner alltsammans till kloka insikter och erfarenheter att ta med sig. Paketera, förstå, uppskatta och gå vidare. Men så fort jag börjar skriva något så vips kommer det ett barn med livsviktiga ting, sen kommer det en granne, sen ringer telefonen, sen kommer det tre barn till, sen var det dags för fika, lunch, middag och så rullar det på.

Exakt så har det här året varit. Livet traskar inte på i sakta mak – det plogar fram. Jamen det är väl inget nytt kan man tänka. Jamen det här med att man är precis i den fas där ens barn är. Jag kan inte ens relatera till vart de var för ett år sedan.

De har kört skiten ur oss så länge jag kan minnas men det är nya friska tag nu. Det som förut till viss del kunde kännas som en transportsträcka känns som dess raka motsats nu. Det är här och nu det händer. Livet, barndom och en så stark känsla av att det är nu de formas.

Små knasiga människor tar form.

Det här året har handlat väldigt mycket om vår familj och vart vi är nu. Och nu kommer det låta klyschigt as hell – men det har fan (det här med att man måste slänga in ett svärord för att klara av att skriva klyschorna) handlat om att ta vara på nuet.

Lägga bort telefoner, skita mer i vad alla andra gör, tycker och tänker. Göra här och nu. Så mycket tid man lägger på att vara med utan att vara med.

Såklart att vår flytt och börja på ny kula har påverkat. Man, i alla fall jag, behöver förändring för att enklare tillåta sig att komma till insikter och anamma dem.

Det här året har även handlat väldigt mycket om självransakan och att lyssna på sin kropp. Alla behöver lyssna på sin kropp, en del mer än andra. Jag måste det annars börjar den knaggla direkt. Är jag inte snäll mot den så börjar den knaka.

Känner mig gammal, stel, ledvärk, knakig och orkeslös. Rädd för att bli gammal i kroppen. Precis som det är för alla – fast lite mer för mig tack vare en gnutta reumatisk sjukdom. Det gör visserligen att jag tar det på allvar och lyssnar.

Tillåter mig att tacka nej, att sova, prioritera och att välja med omsorg. Även en extra anledning att äta bra. Äter blandat men mest grönt. Mår bäst så.

Löpning har varit min terapi sen så länge jag kan minnas. Den sista tiden har det dock inte hunnits med alls på samma sätt. Har delvis ersatt den med en stund morgon-….eh vill inte kalla det yoga så vi säger gympa.

Fast vi har äntligen fått lov att springa en sväng tillsammans igen. Det tog sin tid, men nu börjar det accepteras.  Träna tillsammans – det är en fin grej.

Så istället för löpning har det blivit morgongympa och skogspromenader med ljudbok i öronen. Kroppen har sagt det. Den behöver sträcka på sig och den behöver traska rakt ut i den mossiga skogen. Helst  småstigar som inte leder någonstans. Älskar mossig trollskog.

Och den lilla morgonstunden gympa – inte klokt vad den har gjort bra för mig. Känner mig starkare. Säkert mest inbillning, men det skiter jag i.

Skogen har även bjussat på otroligt mycket svamp vilket det här året verkligen har handlat om. Har både fyllt frysen och stora glasburkar med torkade trattisar. Lägger en näve i blöt, fräser på och toppar soppa, omelett eller sallad. Och blötläggningsvattnet – bästa svampbuljongen!

Det har handlat om renovering – massa renovering. Och mer är på gång. Nu skissas på utekök, köksträdgård och altan. Visserligen kommer dräneringen äta upp alla de pengarna, men den är liksom inte lika kul att skissa på.

Sista månaderna har det handlat mycket om vår nästa kokbok, Nyfiken grönare. Det har handlat om att lära känna vår fotograf Åsa Dahlgren.

SÅ viktig del i sitt liv att fortsätta att lära känna nya människor. Inte bara på ytan kallsnacket utan ta sig tid för mer än det.

Jobbar man intensivt tillsammans så kommer man varandra nära vare sig man vill eller inte. Livsfarligt att sluta med det. Tror det gör så gott för oss att förstå andra bättre. Är väldigt glad att jag fått lära känna Åsa.

Också så tacksam att jag får göra det här med min vän Cissan. Igen. Så nu väntar jag på att hon skall vakna så att vi kan planera när vi skall ses och skriva. Det är lite som att plugga på mellanstadiet, skall vi vara hos dig eller mig? LA eller Lerum?

Ser fram emot så väldigt mycket 2018. Tror det kommer bli ett bra år.

Nojjar och oroar mig oxå för massa saker. Det tror jag man måste. Om inte minst för att förstå hur lyckligt lottade vi är.