Den stora världen & den lilla världen

Det har varit en märkligt helg, fin också men märklig. Det blir på något sätt som att man vill överkompensera allt mörkt som händer i världen. Så vill man bara överösa kärlek precis där man står.

Tänk om alla verkligen gjorde det, och inte bara tänkte tanken. Gissar att jag inte är ensam om att ha grubblat mycket den här helgen. På vår värld, den värld som vi växt upp i och den värld som våra barn växer upp i. På hur världen har kommit så mycket närmare den senaste tiden och hur vi tar emot den.

Jo det här grubblar man väl på jämt nuförtiden, men grubblerierna tar lite olika vändningar. Och den här helgen eskalerade det. Jag som somnade tidigt i fredags, och vaknade till allt detta på lördagens morgon.

Kanske den stund på veckan när man är som mest sårbar, tunnhudad och mottaglig för allt. När man ligger nerbäddad under täcket med små trygga, söta barn som snosar och snarkar. Snart skall vi gå upp och koka kaffe och göra chokladmjölk. Det är vår fokus. Vår lilla, lilla värld.

Vi pratar mycket om det hemma, försöker prata om allt även när man inte alls vet hur man skall närma sig ämnet. Både skola, förskola och barnkanalen (jo den är i allra högsta grad med som en av stöttepelarna) berör allt på ett mycket bra sätt. Och vad jag uppskattar mycket med både vår skola och förskola är att de är så bra på att informera oss föräldrar om vad och hur de har pratat om något, och vart de har slutat. Så att vi kan fortsätta från där hemma.

Vad det än må vara så måste samtalet få fortsätta där hemma. Dels för att barnen antagligen funderar på det och dels för att samtal måste vara en självklarhet redan nu. Om vi frågar 6-åriga Elsie hur det var i skolan, vad gjorde ni, vad åt ni etc. Så minns hon oftast inget och/eller känner sig lite utfrågad. Frågar man om något de har pratat om då bubblar det ur henne (om man fråga vid en bra tidpunkt vill säga). Detsamma gäller Bibbi som bara är 4 år.

Jag kan nämligen få panik över det där. Att de skall bli tonåringar och inte vilja prata med oss. Det är så klart helt ok att de inte kommer vilja det. Men känslan att inte nå fram till dem, den är nog så frustrerande nu. Och som sagts av många kloka tonårsföräldrar – små barn små bekymmer, stora barn stora…gah. Och att då inte kunna prata….gah.

Tänker att det är det enda man kan göra för att det skall var självklart att prata om saker hemma, för att de kanske skall förstå en bråkdel av allt som händer i världen (lika mycket som jag förstår) och för att kunna få dem i något längre perspektiv att förstå vikten av att vara snäll mot sina medmänniskor.

Hur tänker ni? Pratar ni med barnen eller tänker ni att det är alldeles för tidigt och det där kan vänta?

Vi åker oftast till skogs när det är helg. Packar vår cykel med matsäck och barn. Även när man känner att det inte alls finns tid så känns det som att det är just då det behövs. Just här har vi haft många picknickar under hösten. Barnen har liksom pågående lekar i skogen och hoppar in i dem direkt. Där är ditt rum och här är affären. Jag heter Christoffer, och du kan väl heta Isabella? Är väldigt förtjust i att vi bor så centralt i Gbg, men ändå är i skogen nästan varje dag.

Och inte för att skogen löser några världsproblem, men den öser på med energi till en småbarnsfamilj som inte hade tillräckligt med energi att ge till världsproblem.

En löprunda i skogen eller en picknick med barnen – det är faktiskt inte klokt vad det fyller på med energi. Nu blev det mycket svammel på en måndag. Fast jag gillar att när ekkorhjulet rullar på som allra mest så är perspektiv så otroligt viktigt. Det här vi stressar för just nu eller är irriterade över. Exakt hur viktigt är det egentligen? Kanske faktiskt inte så viktigt alls. I alla fall inte om man tänker på världen. Sen får det vara viktigt i vår lilla värld så länge vi kan skilja på den stora och den lilla.