Eftersom jag har ett stort intresse för att ta tillvara på rester – så tar resterna slut. Då vet jag inte i vilken ända jag skall börja.
Vi pratar mycket om att spara brödkanter och brödbitar i en påse i frysen. Bra att ha till mycket. Detsamma gäller med kakbitar. Så bra att smula ner och strö över en fruktsallad, använda i smulpaj eller baka med banan i foliepaketet på grillen.
Eller såklart baka en liten avlång retrokaka utblandad med sprit.
Dammsugare, punschrulle eller arraksrulle.
Tycka vad man vill om den, men gillar ju en konstig liten kaka som tar sin plats på ett självklart sätt. Trots sin speciella smak och form passar den in fint på förvånansvärt många ställen.
Här från ett receptjobb jag och Michael gjorde för Amarula Cream, vilket blev väldigt trevliga rullar. Lite mjukare och rundare i smaken.
Och har ni inte Amaraula så funkar det med annat gräddigt som t. ex Baileys.
Amarularullar (30 stycken över 60 minuter)
0,75 dl Amarula cream
5 dl havregryn
150 g smör
1 dl strösocker
0,5 kakopulver
1 tsk vaniljsocker
400 g vit marsipan
florsocker
200 g ljus choklad
Så här:
Blanda ihop Amarula cream, havregryn, rumsvarmt smör, strösocker, kakaopulver, och vaniljsocker.
Pudra arbetsbänken med lite potatismjöl och kavla ut marsipanen till en rektangel, ca 35 x 45 cm och ca 2 mm tjock. Skär plattan i tre långa remsor, ca 10 cm breda.
Rulla ut längder av amarulafyllningen och lägg ovanpå marsipanplattorna. Rulla marsipanen runt fyllningen, tryck till skarven. Skär rullarna i bitar, ca 5 cm långa. Låt rullarna stå i kylskåpet ca 30 min.
Smält chokladen i mikrovågsugn eller över vatten-bad. Doppa rullarnas ändar i chokladen. Lägg dem på bakplåtspapper och låt stelna i kylskåpet. Förvara kallt.
Min farmor var en vass och företagsam kvinna som startade sin första verksamhet när hon var 19 år gammal. Hon var inte myndig då, så hennes pappa fick borga för henne. Hursomhelst så startade hon ett litet bageri i Borrby på Österlen. Tyvärr finns hon inte längre och hon saknas mig varje dag. Hon var en ganska komplicerad person, en fantastisk historieberättare med oslagbar humor. En, av alla saker hon delat med sig av rör dels bakverket du skriver om men även dess kusin chokladbollen:
Förr visste man verkligen att ta hand på ALLT, varenda liten brödsmula och skalk sparades och tillvaratogs, i princip utan att ta hänsyn till dess skick. Vissa saker kunde alltså ibland vara lite småmulna (”småmögliga” på skånska) och då fick en ju vara lite kreativ med ingredienserna för att få till något någorlunda ätbart. Med en rejäl klick smör, kakao och arrack blir ju bevisligen nästan vad som helst delikat! Detta var ingenting konstigt utan tvärtom allmänt känt och vedertaget. Därför kallades dessa godbitar, lite skämtsamt, för ”Hänt i veckan”.
Farmor var onekligen envis som en gammal get och hävdade in i det sista att det gröna på brödet var penicillin. Hon kunde då rakt INTE förstå varför magen krånglade.. Trots tveksam inställning till matens hållbarhetstid blev hon 87 ❤️
Underbart!! Tack för att du delar. Och så intressant det här med smaker som skall dölja smaker som sen blir klassiker. Som en pytt i panna med worcestershiresås – inte är det för att det är speciellt gott inte:)