Att bo i ett flerfamiljshus

 

Jag får frågan ganska ofta hur vi bor och hur det är att bo i ett flerfamiljshus. Svaret på det är så klart helt beroende på vad man har för grannar. Så här ligger det till för oss. Vi bor fyra familjer i ett hus i Kålltorp som alltså då har fyra lägenheter. Vi är en liten bostadsrättsförening och äger huset tillsammans.

Vi har en gemensam trädgård, delar en trapphall och träffas varje dag på ett eller annat sätt. I tre lägenheter bor det barn, och i den fjärde har man helt enkelt fått gilla läget att det bor mycket barn i huset.

Nu råkar det vara så att vi har för jädra bra grannar, och känslan är att vi har ganska lika syn på mycket som t ex: städ, trädgårdsarbete, markiser, fest etc. Alla som bor i vårt hus har valt att bo i den konstellationen och då fattar man ju att det innebär ett ansvar att få det att funka. Det måste finnas en grundinställning att man vill trivas tillsammans.

För om man vill så kan man så klart störa sig på ungefär vad som helst hos sina grannar. Det är vi väl ganska bra på i Sverige när vi sätter den sidan till. Men vill man få det att funka så kan man istället fokusera på fördelarna vilka är ganska många.

Dels har man många ekonomiska fördelar med fasta kostnader som man delar på. (Vi hade inte haft råd att bo så stort och ha trädgård, innanför spårvagnsnätet.)Dels mycket praktiska lösningar som att man bara behöver klippa gräset eller skotta snö någon gång i månaden.

Skulle det hända något oförutsett och dyrt med huset så är vi en förening som budgeterat för det, och skulle budgeten inte räcka till så är vi fyra som delar på det.

Det är oftast någon hemma i vårt hus, vi är även flera som ofta jobbar hemifrån. Det gillar ju inte tjuvar och sånt vilket är en trygghet.

Som nu ikväll när Patrik jobbar, vilket han gör minst tre kvällar varje vecka, så har jag alltid känslan att jag har någon nära till hands. Om det skulle vara något, viktigt eller oviktig så finns det människor jag litar på några meter bort. Och även människor som barnen litar på och är trygga hos. Det är en bra grej.

Den funkar så klart även dagtid i form av, är ni hemma och kan släppa in den där hantverkaren.

Men är det inte massa meck med att vara en förening? Jo, det är det ju. Nu köper vi ekonomisk förvalning av SBC (Sveriges Bostadsrätts Centrum) som gör det mesta åt oss. Men det blir en del grejande och lite möten då och då. Känns det inte väldigt oprivat? Fast man har vant sig så vid att ha dessa människor så nära. Plus att i alla fall i vårt hus tycker jag alla är ganska bra på att känna in sin omgivning, att man är bra på att hitta en nivå där man varken är för nära eller för långt bort.

Men vad ÄR nackdelarna då? Jomen det är väl att man tar den hänsynen hela tiden. Att man inte vill att barnen skall gapa för mycket i trappan,  lämna grillkvällen för stökig eller ångkoka väldoftande bruna bönor i några dygn. Allt är ok, men man vill ta hänsyn. Och det skadar så klart inte att även barnen lär sig det. En vacker dag kanske.

Hade vi haft något eget hade vi nog även fokuserat mer på att förändra och utveckla både invändigt och utvändigt. Här blir man liksom lite lat. Allt funkar och det är smidigt som det är.

Men summan av Kardemumman, ett jädra trevligt, smidigt och praktiskt boende om man har bra grannar. Vi drömmer som bekant om landet, men återkommer oftast till hur bra vi har det där vi är.

Och vad var det på grillen? Lammlägg, gremolata, rå choritzo, risotto med mycket parmesan, rödvinsås och blandade grönsaker. Och Elsie och Bibbi grillade köttebullar på pinne.