Nu på frukosten hände något märkligt, jag fick sitta ner och dricka kaffe. Hann även skriva ner lite av det jag satt och tänkte på. Nu ser det ut som ett slagfält runtomkring mig med müsli, fil och kladdiga barn överallt. Så dags att bege sig till dagis.
Lovisa och Cecilia heter två av mina allra bästa vänner som jag håller så kära, den tredje kära vännen heter Theresa. Vi träffades på lekplatsen när vi var kanske 4 år gamla.
Träffades sen igen och hängde på Kyrkans barntimme för att sedan börja leka mer, brevväxla, gå ut med hundar, tjuvtitta på Bondfilm.
Sen kanske det viktigaste, vara bästisar genom den vilsna tonårstiden, den vilsna fortsättning som följde in i vuxenvärlden och leder fram till idag.
Jag tänker på det så ofta när jag tittar på Elsie som leker med någon nyfunnen vän på lekplatsen, dagis eller i Icakön. Ska det där bli Elsies vän genom livet, har de funnit varandra.
Nu har bästisarna blivit morsor allihopa. Alla fyra, galet. Tänk om man kunnat fått en snapshot av det i högstadiet, en liten inblick i framtiden och våra liv.
Och hur ser det ut om tjugo år till tro?
Sen har jag mer vänner som jag håller väldigt kära, och som betyder massor för mig men det är något visst med de där som har funnits med länge.
Sen kan man såklart hitta bästisar i livet som man inte behöver ha känt så länge, som det bara liksom klickar med.
Av alla ting jag önskar mina barn i livet, som är många, är fina vänner en av de stora.
Riktigt bra vänner som de kan luta sig mot. För det är inte klokt vad de har varit och är viktiga för mig.
Det måste även vara en så skön trygghet för föräldrarna, dels så klart att man vill att ens barn skall ha vänner, men även dels att veta att de är i trygga händer. Att de tar hand om varandra, följer varandra hem, håller upp håret när man provat för många folköl och stöttar en när ens stora kärlek hånglar med någon annan på skoldansen.
Föräldrarna är tryggheten där hemma, men vännerna är med där det händer.
Theresa har funnits geografisk nära och även ungefär så långt bort det går att komma.
Nu har hon och familjen precis flyttat tillbaka till Götlaborg och man kan utan planering eller möda bara träffas för en enkel, men ack så god söndagsmiddag.
Käka köttfärssås med kompisar från förr, det är en bra söndag det.
Fint skrivet! Dessutom är det lite extra kul att läsa om eftersom jag känner till er alla fyra, från förr dårå. Det verkar fantastiskt najs att ha så ”gamla” vänner. Själv har jag bara sporadisk kontakt med ett par stycken av kompisarna från barndom/tonår. Men sen har det fyllts på med nya riktiga guldkorn till vänner och det är inte fy skam det heller!
I helgen provar vi nog den däringa pulled chicken, tack för tipset.
Hej Malin!
Det är verkligen inte fy skam. Alla vänner som förgyller livet är välkomna och åren har ju inte så mycket med det att göra, men det är kul att dela så mycket minnen:) Ha det gött och hoppas den däringa kycklingen smakar fint! Kram
vardagslyx när den är som bäst!! kompishäng inte mycket går upp emot det! jag har min allra närmsta å bästa vän 75m ifrån mig numera, tänk vad tillfälligheter i livet ibland faller ut så lyckligt att bästa kompisen flyttar in runt hörnet, så galet glad jag är för det!! kram
Åh vad bra vardagslyx!
Höjden av lyx är vad det är! Att ha så fina , kära vänner. Och kunna äta söndagsmiddag ihop, men bara lite skog och hästhagar (OK och lite E20) i mellan.
Hej!
Gamla vänner som man lära känna när man är liten tycker jag alltid förblir just alltid vänner. Oavsett avstånd, hur ofta man ses, pratar…Det är det bland bästa i livet tycker jag. En trygghet, någon som vet vem man verkligen är. För visst är det så att man förändras inte så där jättemycket tycker jag. När jag tittar på mina gamla vänner är de detsamma som den dagen vi träffades för första gången. Visst går man igenom mycket, åldras osv.
Nu har min lilla flicka börjat få egna vänner. Vissa vet man att det är starka band mellan. SOm hennes äldsta kompis sedan hon var 2 år. Hon är med i alla sammanhang när hon resonerar och fantiserar. Ha en fin dag i solen. Måste packa!!!