Mot Stockholm

Skall vi göra något som innefattar barnvakt så är det oftast ganska stort projekt. Det är väl mycket vårt eget fel eftersom vi inte engagerat fler i vår närhet. Men man är ju så jäkla pjåskig när det kommer till att lämna barnen, plus att man inte vill sätta någon annan i sittsen att bara trösta ledsna barn. Upplever det i alla fall som mycket enklare sen de blev två, att de alltid är trygga med varandra. Det känns som att de upplever det så ock.

Nu har vi i alla fall lämnat av barnen hos mormor och morfar och sitter på tåget mot Stockholm. Eftersom det är så mycket mekk så blir det även alltid ett litet äventyr. Det känns som att vi är på rymmen, kan göra vad som helst, känns galet!
Lyxigt känns det också, dels tu man hand och dels att man vet att barnen har det så bra. När vi åkte hade de ansiktena nerkladdade med björnbär och magarna fyllda med muffins som morfar Roland bakat. Sen njuter man ju av att de får lite av min barndom. Att de leker med min gamla Ludde, tittar i mina Penny, leker på min gata, på min lekplats och äter kakor ur sommarburken. Fint känns det. Tack mamma och pappa för det.