Strunt i hittepåproblem

Vilken fullproppad nyhetshelg vi har. Så mycket sorg och lycka komprimerat. Känns som att man är alldeles extra skör vid den här tiden på året. Så inkännande och känslig för allt runtomkring.

Försommar, skolavslutning, nostalgi, blomstertid och känslan av att ens egna barn upplever samma saker som man själv minns. Lyckan att de finns och även oron. Denna konstanta oro. Det blir så skört, och så vackert.

Lisa Holm hittades död, Magnus Härenstam gick bort i cancer, en fyraårig flicka och hennes pappa dog i en bilbomb här i Göteborg, jag fick besked att en gammal vän har gått bort och en annan  vän till mig fick ett cancerbesked. En annan gifte sig, en annan fick barn och så denna folkfest med prinsar och prinsessor. Och så fyllde min fina pappa Roland år.

Lisa Holm är så sorgligt. Det väcker så mycket minnen också. Idag, den 14 juni för 23 år sedan så försvann Helena Andersson i Mariestad. Hon var 22 år och det lamslog hela staden, och gör det fortfarande på sätt och vis. Man vet fortfarande inte vad som hände eller vart hon tog vägen. Sådana ohyggliga mardrömmar för familj och föräldrar.

Denna oro som jag antar är en kombo av att bli äldre och vara förälder. Att man hör sig själv säga klyschor och verkligen mena dem. Det enda man kan påminna sig om är väl att oron finns där för att man har så mycket i sitt liv som man är rädd om. Och att vi lever i ett land där vi har det så bra så att vi behöver bli påminda om det.

Den här bloggen är ju rätt käck och glad. Till och med lite störigt käck och glad. Den fokuserat mest på kolakakor och ekomorötter. Inte för att det är det enda jag går runt och tänker på, utan mest för att ibland är det skönt att fokusera på det. Det är även en jävla lycka att bo i ett land där man kan fokusera på det.

Så fokusera på viktiga saker idag, inte hittepå-problem som i ett större perspektiv bara är fjantiga och krama på alla ni tycker om.