Frilansande kostekonom

Hej vänner!
Nu ska vi reda ut ett och annat. Jag har fått så mycket bra mejl från er, och jag tackar ödmjukast för erat förtroende att ni tror att jag har något klokt att tillföra era funderingar. Våga byta bana? Skola om sig? Vad vill man? Är Kostekonom kul? Hur läser man om hälsa och friskvård?

Om jag har något att tillföra är väl upp till er att bedöma, vad jag däremot gladeligen gör är att berätta mer om hur den här resan har varit för mig.

Min bakgrund är att jag har läst till Kostekonom här på Göteborgs Universitet. En utbildning som jag tyckte var både bra och dålig. I år är det dock 10 år sedan jag tog examen så det kan så klart ha hänt mycket.
Är man intresserad av hälsa, friskvård, mat etc så finns det diverse olika utbildningar. Eftersom jag inte har prövat några så skall jag inte uttala mig, dock tycker jag ofta att det är mycket pengar för att få på papper att man har läst något. Alla utbildningar ger så klart något, men det är oftast upp till oss själva vad vi gör med dem.

När jag har anställt och letat efter personal så är det helhetsbilden jag tittat på; arbetserfarenhet, livserfarenhet, utbildning, personlighet….allt som formar den här personen. Ju krokigare bana desto mer intressant människa. 

Vad jag menar är att om ni har en utbildning i något, och sedan helt byter bana och skolar om er så gör det er bara till en underbart intressant person som vågar förändra (och ni som inte byter bana gjorde ju bara smarta val från början).

Att ha en utbildning tror jag är bra, och det skadar så klart inte att skola om sig med en ny utbildning, men jag tror även att det finns en jädra massa att hämta i arbetslivserfarenhet.
Om ni redan har en utbildning i något och brinner för mat (vi är ganska många som brinner för mat och vad är ett intresse och vad vill man jobba med. Ibland kanske det är bättre att låta ett intresse förbli bara det) så kanske ni skall kolla upp vad det finns för utbildningar som intresserar er.

Men tro inte att en utbildning är lösningen på allt. Det kan även vara en mycket snabbare väg att få in en fot på en arbetsplats med kunskap som intresserar.
Som någon form av lärling, praktikant eller liknande.  
I mina ögon är en person med exempelvis Förvaltningsutbildning och några år inom den branschen, som sedan gjort en helomvändning och arbetat som lärling på några kunniga arbetsplatser (en bagare, centralkök, musteri…) mycket mer intressant och kunnig än någon som pluggat tre år till.

Sen är det naturligtvis helt olika från person till person. Kanske man är sugen på att plugga, och det kanske är just det avbrottet man behöver.
Vi kan väl konstatera att ca 100% av alla som är föräldralediga (i alla fall i min omgivning) tänker i de här banorna. Vad skall vi göra med vårt liv? Vad är viktigt? Känns mitt jobb meningsfullt? Är jag lycklig? 

Klyschigt? Neje, skitviktigt! Och även ganska självklart. Vi pausar i ekorrhjulet och tillför något som helt ruckar all form av livsprioritering, det är klart att det sätter igång tankar hos oss. Och alla som inte skaffar barn eller tar/får någon naturlig paus, tror jag får det här på pausen längre fram i en eller annan form. Kanske en vägg, en kris eller en saknad.

Så hur gick det för mig? Jo, det har faktiskt varit jävligt jobbigt, och inte så glammigt.

Under och efter min utbildning så jobbade jag på Maritiman som föreståndare. Jag drev massa olika verksamheter i form av kafé, arrangemang, butik, konferens m.m. Underbart roligt, slitigt och framförallt väldigt lärorikt. Under den sista tiden där så startade jag bloggen Elsiespäron efter att min kära vän Cecilia tjatat på mig länge.

Jag kände ganska snabbt att jag vill arbeta med mycket av det som berörde bloggen. Så jag gjorde om den till ett företag vilket direkt höjde dess status i kontakt med företag och liknande. En småbarnsmorsa som bloggar om bullar är inte jätteunikt i dagens läge, så för att kunna ge den lite pondus behövdes ett organisationsnummer.

Efter lång tid på Maritiman så behövde jag gå vidare, men en bra tjänst med bra lön är läskigt att släppa. En omorganisation gav mig sparken i baken jag behövde. Bokstavligen även sparken, men en ganska självvald sådan. Eftersom jag varit där så länge så fick jag några månaders avgångsvederlag.

Under den tiden så jobbade jag häcken av mig med att söka jobb med bloggen som utgångspunkt. Med den som bas så sålde jag tjänster, idéer och tankar åt höger och vänster.

Ett arbetssätt som kräver mycket energi. Att försöka sälja och blotta sig så på heltid, och få så mycket nej eller inga svar alls är skitjobbigt.
Framförallt när man inte är riktigt helt säker på vad det är man säljer. En lågpunkt är när man bli glad för ett Autoreplay. – Yey, han är out of office, tillbaka på måndag!!

Eftersom jag hade varit en plikttrogen A-kassa medlem i Unionen med inkomstförsäkring och grejer i alla år, så hade jag en säkerhet när jag blev arbetslös. Trodde jag. 

När jag blev arbetslös så hade jag företag, och då får man inte A-kassa. Varpå jag försökte förklara att jag inte tjänar några pengar i mitt företag utan det är enbart för att jag skall kunna söka jobb på ett mer produktivt sätt. Söker jag jobb via platsbanken (eller andra sidor) så kommer jag inte intill någonstans. Känslan är att vara en på miljonen, och att det bara är onödigt tidsfördriv.
Och det galna är att det är samma känsla jag hade när jag satt på andra sidan som arbetsgivare. En uppsjö av ansökningar som är formade av en söka jobb kurs, skickade av människor som inte är intresserade av tjänsten men som måste söka det jobbet för att systemet kräver det.

Så A-kassans och Arbetsförmedlingens råd till mig var att lägg ner allt det där du håller på med. Sluta krångla. Tänk om alla skulle hålla på så där. Räta in dig i ledet och sök jobb på det sätt som man skall. Då har du pengar på kontot direkt.

Det spelade ingen roll alls att jag byggt upp något som sakta men säkert genererade i kontakt, jobb, stimulans, lärdom och sysselsättning.

Jag överklagade deras beslut, för jag trodde verkligen inte att det skulle behöva vara så fyrkantigt. Sen lade jag ner det för A-kassan är något av det mest otrevliga jag mött. Att vara arbetslös utan någon inkomst är så klart en jädra stress, men främst är det en utmaning att verkligen fortsätta tro på sig själv.

Jag har kämpat så med att göra det, och de enda gånger det helt har kraschat är när jag pratat med A-kassan. Allt det där man kämpade med att inte tänka om sig själv, ni vet bilden av sig själv som arbetslös. Det är inte fult att vara arbetslös, men det är verkligen inte snyggt. Jag som typ hade haft jobb sedan jag var 14, en redig och aktiv tjej.

A-kassan bara tryckte ner mig i det lilla facket, slog undan all form av självkänsla, sa tack för att du betalat till oss i 10 år och hej då.

Hur som helst så har det snart gått ett år och jag har inte fått en krona i bidrag. Det har varit allt annat än fett på inkomstfronten, men det har gått. Som tur var så hade jag lite sparade pengar som har fått hjälpa till ibland, men mest tur är att jag har haft familj och vänner som har stöttat mig med positiv energi. TACK!

Allt går om man verkligen vill och under hela den här resan så har jag inte en enda gång ångrat att jag gjorde den här förändringen. Nu menar jag naturligtvis inte att era eventuella vägar behöver se ut så här, såklart inte. Jag menar bara att vägarna är krokiga, och det är nog meningen att de skall vara det. 

Idag funkar det. Det rullar på. Jag har jobb och jag älskar det. Den krokiga vägen har lärt mig massor och har onekligen testat mig ordentligt. Vad jag verkligen gillar med den dock är att den helt har kastat om mina prioriteringar. Pengar är gött att ha, men det har åkt långt ner på listan över vad som är viktigt. Tid, familj, vänner och att gilla det jag sysselsätter mig med. Viktigast.

Alla måste inte ha en krokig bana. Det är fint att trivas med sitt jobb även om man har varit där sketa länge. Alla måste inte göra den här resan. Hur vet man om att man skall eller inte skall göra det? Jag tror att det är när man har kommit så långt i sin tanke om förändring så att det inte längre är ett alternativ att inte göra det. Då är det dags.

Och om ni kan reda ut vad det är för äppelsort vi har i vårt träd så tycker jag ni skall sadla om till Pomolog. Återkom då gärna . Tack!