Blodpudding & järn

Dagens middagstips platsar i kategorierna barn, vardag, snabbt, billigt, äpplen och mycket näringsrikt. Blodpudding kanske inte är allas favorit, och man kan inte alltid styra vad man gillar. Däremot kan man pröva det i lite nya tappningar, det kanske inte måste ha exakt samma form som det var i skolmatsalen eller någon annanstans.

När våra barn var små gick den under namnet pepparkakslimpa och stansades ofta ut i små formar, pepparkaksmått.
Serverades med lingonsylt, äppelmos och bitarna som blev över efter utstansningen frästes ihop med ris, lök, majs, äpple, lingon, salt och peppar. Ibland var det fyllning i toast (oväntat poppis).
Serverades ofta med nyponsoppa, äppelbitar och morotsstavar.

JÄRN

VI kvinnfolk ligger lågt i järnvärde. Alla behöver såklart järn men gravida, ammande, barn och framförallt spädbarn som är i full gång med att bygga upp järndepåer kan behöva extra. Jag försöker själv vara noggrann med att få i mig järn, då jag har ganska dåliga järnvärden.
Den typen av trötthet som järnbrist innebär är inte att leka med. Har man riktigt dåliga järnvärden så kan man inte äta upp dem utan det måste ske med tillskott.

Några gamla råd som nog även ni är uppväxta med är:

Äta c-vitaminrikt ihop med det järnrika livsmedlet.
Kaffe, te och mjölk kan hämma järnupptaget.
Det skrivs mycket om att detta är aningen överdrivet, och sanningen finns väl någonstans därimellan (så länge ni inte badar direkt efteråt…).

Sen som jag har förstått det så beror en persons järnupptag mer på behovet av järn än av tillgängligheten av järn. En person med järnbrist tar upp mer järn från maten än en person med fyllda järndepåer.

Visst innehåller blodpudding även en del socker, och som alla andra helfabrikat tillsatser, men i det här fallet så tror jag inte att det är främmande ämnen som avskräcker utan det faktum att det innehåller blod. Det är nästan så att man inte vill skriva ordet, även om det är självklart och till och med namnet avslöjar det så ska det helst inte nämnas.

Jag tycker att det är ett av de bästa halvfabrikaten som finns, och är glad att bägge barnen gillar det så mycket som de gör. Det är en bra produkt, dels på grund av alla de kategorierna som nämnts ovan och även dels för att vi måste bli bättre på att ta hand om så många delar av djuren som möjligt.
Vi som äter kött drar en ganska tvär gräns, som ibland andas ganska mycket dubbelmoral, för vad som är aptitligt och inte. Skulle vi vara med i ett slakteri så tror jag inte att något av delarna skulle beskrivas som aptitliga. Ovana och okunskap, konstigare än så är det väl inte.