Det här med att beklaga sig som småbarnsförälder, det är en hårfin gränsdragning.
Blir det för mycket klagande så tröttnar inte bara icke småbarnföräldrarna, utan även ni som är mitt i det, och även vi själva. Det ju vi som måste lyssna på vårt eget klagande. Så vad jag idag vill klaga på är att jag själv måste lyssna på mitt eget klagande? Öronpropparna har fått en ny funktion?
Näe, men man får inte fastna i klagandet och är det för lite klagande så finns det säkert mycket som hålls inne. Så någonstans där i mitten får man pricka, någonstans precis där kan man kan ventilera, släppa ut en omgång frustration som trycker på för mycket vid tinningen. Sen tror jag vi får styrka av att höra att det finns andra som också kämpar med skrik och kaos.
Vi är i en tuff fas just nu, och vi kämpar ganska mycket med vår egen ork, våra barns konstiga superork och att även lyckas ha kvar lite ork till oss själva. För faser är precis vad det är. Kalla det treårstrots, tänder eller vad som helst. De är barn och faserna kommer och går, det är toppar och dalar och allt ska nog inte överanalyseras eller sättas titlar på.
Ibland finns det ingen anledning, det är bara en skitdag.
Tänk om omgivningen alltid skulle hitta anledningar till oss när vi känner oss på dåligt humör. Behöver du bajsa? Äta? Pms?
Mina tre bästa vänner, vi har sammanlagt 7 barn där den äldsta, stora Ines, är fem år och den yngsta parveln bara är några dagar gammal. På fem år så hinner man med ganska många faser, och man har väl även ganska många kvar framöver. Faser som det inte finns några facit för utan man får helt enkelt ta det som det kommer, försöka förstå och ha massa tålamod. Det sköna med att vi är lite osynkade, eller rättare sagt att vi ligger så nära varandras barnfaser är att det blir så tydligt hur fort de kommer och går.
Alla är väldigt välbekanta med vad den andre går igenom, eller man får en glimt av vad som komma skall. Bästis Theresas barn är äldst, och i deras hem så förekommer det ibland stunder där det är tyst och föräldrarna kan ligga på soffan och läsa i en bok. Det låter ofattbart men det är tydligen sant!
Bästis Cecilia har precis utökat sängytan genom att även trycka in deras gästsäng i sovrum. Bägge barnen kommer tassandes på natten och man löste helt enkelt den sömnfasen så att hela familjen kan sova bra. Bästis Lovisa, hon ligger och snosar på en liten nyfödd gullunge…..vänta du bara. Nä, du har fått lyssna på vårt klagande i så många år så karma kommer ge er världens snällaste lilla parvel.
Vi har för tillfället gått bakåt i sömnfriden. Tillbaka på mycket nattaktivitet igen.
Eftersom allt ändå är lite upp och ner så passar vi på att flytta in Bibbis säng till Elsies rum. Något som har varit på gång länge, men vi ville tidigare inte störa den nattfrid som fanns ett tag. Sen är vi väl helt enkelt i en aktiv fas, där det liksom inte finns så mycket till andrum. Det går i ett och man känner sig ömsom helt galen och ömsom helt förälskad i sina knoddar. Trötthet och frustration tar över ibland, och man blir förbannad som när man slår sig på knölen eller biter sig i läppen riktigt hårt. Sån där smärta som man blir arg av, och vill skrika.
Jag är i en fas där jag ofta ser och hör mig själv, alltså jag fattar hur hur hon den där ser ut och låter. Som på väg hem från dagis när man precis har fickparkerat i regn med två barn i bilen som skriker så mycket så att det blir imma på rutorna. Sen skall man med en matkasse på vardera arm, och även en 10kilos -Bibbi i famnen försöka få Elsie att hålla handen när man skall gå över gatan. KOMNURÅ!
Elsie som dels härmar mamma och dels har en ganska trotsig fas. Hon gapar mycket, blir arg och frustrerad när det inte blir som hon tänkt sig. Sen har även Lotta på bråkmakargatan blivit en ny idol. Fy Farao!
Stackars Bibbi får mycket skäll, som oftast är mina ord genom Elsie. Vi försöker att man såklart skall få vara arg, man skall få skrika men att man liksom skall kunna kontrollera det lite. Mycket av Elsies gapande är mest för sakens skull, och vi brukar ibland gå ut i skogen för att vara arga. Då skriker och skäller vi på träd, pinnar och framförallt dumma stenar. DU SKA INTE LIGGA HÄR!
Elsie frågar ofta om man får skrika, alltså inte när hon är arg då skriks det såklart bara, utan när hon bara är sugen på att skrika. Häromdagen fråga Elsie om hon fick gå ut och skälla på Äppelträdet. Så det trädet vet sin plats nu, sen den där i trosor, stövlar och täckjacka stegade fram och gapade loss. Vi som ville veta vad det var för sorts träd vi hade i trädgården, det är tydligen ett Fyfaraobajskorvsdumt!
Vad är ni i för faser hemma hos er, med eller utan barn?
Det här blogginlägget läser jag just nu, precis när jag behöver höra att andra har det likadant. Just nu gar vara barn, och därmed ocksa vi – igenom en tuff tuff fas med bade nya tänder som gör ont (9 manader) och en tuff tuff trotsalder som ändrar humör ca var 5 minut och som har blivit sa snutig och oartig att man blir galen och samtidigt sa klok, gosig och kelig sa att man blir kär igen. Jag drömmer om att läsa en bok en dag, hemma med barnen runt omkring mig och ibland (ja gud sa hemsk jag är) sa längtar jag till mitt tysta kontor där jag är helt själv och där jag kan läsa mina artiklar utan femtusen ’mamma’ per minut. För just nu kan inte stora leka själv ALLS längre (men jag VILL inte leka själv) men vill inte heller leka som mamma leker (nej men SA far man INTE göra), varvat med stora krisanfall och grat och avundsjuka pa lilla. Lilla kan leka själv, men har nu slutat att tala att bli talad till som just Lotta pa Brakmakargatan (gud, varför lät jag henne titta pa denna ytterst tveksamma idol?) och GALLSKRIKER sa fort storasyster närmar sig. VIlket hon gör tusen ggr per minut. Jo, det är faktiskt SKÖNT att veta att det finns andra som lever i denna fasen just nu! tack för inlägget, det känns genast bättre.
Hej Ninis! Det är inte klokt vad allt känns igen, och vi är nog många i denna fas av höga berg och djupa dalar. Styrketankar till er!
Så skönt att läsa alla kommentarer. Tack!
Jag har kommit förbi allt det där nu när mina är 6 och 9 och det är fantastiskt skönt! Speciellt när man får läsa alla historier här… Visst finns det en massa andra utmaningar som följer med deras åldrar men det är inte lika instensivt och jobbigt som när de var 1 och 3.
Tänkte dela med mig med ett tips som underlättade min vardag när barnen var yngre (önskar att jag kommit på det tidigare…): se till att du har en schysst blodsocker-nivå själv innan du ska ta tag i allt kaos. Det blev då mycket lättare att hålla lugnet (någorlunda i alla fall…)och lösa konflikter på något mer konstruktivt sätt… Jag tog ofta med bananer eller riskakor både till mig och barnen när jag hämtade på dagis för att hemfärden skulle gå smidigare och det skulle bli mindre gråt och skrik…
Lycka till alla! Tänk på att det är en övergående period:)
Hej Hanna!
Ja men eller hur! Låter simpelt men den där bananen kan stoppa ett helt världskrig. Tack för peppande ord och trevlig söndag!
Jennie, åh gudars va roligt du skriver om ditt kaos, de va skön läsning, klockrent å igenkännande, fast med nån annans lite mer leendeframkallande ord på’t. Me like!
Eller hur!!
Tack! :)
Åh gudars, så skönt att läsa detta inlägg (och kommentarerna)!
Våra pojkar är 3,5 och 2, och det är ett sjujäkla liv hemma hos oss jämt. Det skriks, slåss, knuffas, grinas…
De gör allt för att störa varann i leken, för samtidigt vill de liksom leka med varann fast på olika sätt.
Vi bor ca 200 meter från dagis, ändå tar det minst tjugo minuter att gå dit.
Lilla ska alltid ta med sig någon otymplig leksak, går i snigelfart, vägrar bli buren och vill inte hålla handen. Stora springer i förväg vilket orsakar Mamman hjärtsnörp eftersom vi bor vid en ganska hårt trafikerad väg.
Vid middagen kastar Lilla mat och det skriks för att Stora vill gå ifrån och se TV och vi vuxna vill inte behöva springa iväg och sätta på TV:n mitt i middagen (man får ju knappt sitta som det är ändå), och om vi låter TV:n vara på redan innan maten så kommer Stora på att han vill inte titta på TV, han vill lyssna på musik, eller så vill han nåt annat som innebär att nån av oss vuxna måste gå ifrån matbordet.
De somnar rätt fort i sina egna sängar, men Stora kommer alltid in till oss under natten. Det är ju väldigt mysigt att han vill sova bredvid (=klistrad mot) mig, men svårt de nätter han sover oroligt eftersom det betyder mer vakentid än sömn för mig som är lättväckt.
Lilla vaknar och gallskriker en gång varje natt, och om Pappan går in så kan han få Lilla att somna om i sängen men om jag går in så måste Lilla följa med tillbaka till vår säng. Och där ligger ju redan Stora, och då blir det såklart konflikt om vem som ska sova var (till höger om Mamman är tydligen bästa platsen) och så slutar det hela med att jag ligger på rygg, med armarna rakt ut och en unge på varje arm. Att röra sig betyder att någon vaknar, så det låter man bli.
Pappan ligger på sin sida av sängen, med hur mycket utrymme som helst och snarkar gott medan jag mentalt försöker sväva iväg till mitt happy place, där jag är den perfekta mamman med oceaner av tid och oändligt tålamod, som lagar utsökt ekologisk mat och hittar på finurliga lekar och pysselgrejor till barnen. Som håller hem och trädgård i perfekt skick, och som svänger ihop kanelbullar och vaniljdrömmar med ena handen. Som aldrig kommer försent till jobbet, aldrig stressar hem för att hinna hämta barnen i tid, aldrig skriker åt barnen, aldrig har dåligt samvete och aldrig bryter ihop… :)
Styrketankar till Jennie!!
Be om hjälp. Visst att vi vet att det här perioden är jobbig, och vi orkar förvånansvärt mycket mer än vad man tror. Men ge er lyxen att hinna sakna dem ibland, hinna ha lite tid för er själva. Så be om hjälp, det ska även vi bli bättre på. Kram
Tack! Med en make som reser mycket i jobbet blir det lite övermäktigt ibland – men jag har mycket hjälp av min mamma.
Men det klart, när man skriver ner det sådär så låter det ju helt galet :)
Dock kändes det väldigt mycket bättre när jag skrivit det, och framför allt när jag fick respons här!
Tack för en jättebra blogg – jag trillade in här för nån månad sen och har läst alla inlägg från början!
Kram!
kämpa, de som klarar sig igenom småbarnsperioden klara hela livet tillsammans,. Filma mycket! Filma allt stök och allt roligt, kommer ni sitta allihoppa när barnen blir större och skrata och minnas tillbaks till denna tid. Så gör min mamma och pappa för mig, de hade jätte tufftt ekonomiskt och jätte tufft med allt men nu är de såå kära. De filmade allt och idag och vi har så mysigt åt alla kaosfilmer…
Tror själv det är viktigt att vara stark i sig själv, hitta en stund för dig själv, om det är mitt i natten, mitt på dagen när som helst, hitta någon rutin på att stärka själen, träning eller yoga osv. bara stoppa in musik i öronen och slappna av. Eller baka till opra musik i öronen?!!
alltså, jag vet inte för jag har inga barn, det är ju så lätt att sitta utifrån och tro hur det är .. .men jag tycker detta senario som du beskriver är vardagsmat för barnfamiljen, fullt normalt!
Du är sååå bra!
Hej Lisen!
TACK,TACK,TACK!
Oj, här fasas det också! Vår dotter (snart tre) är inne i en ljuvlig fas. Har varit det ganska länge. Pratar på, har egen fantasivärld som det är så häftigt att ta del av, sover riktigt bra och leker bra både själv och med kompisar och lillebror. Visst kan hon trilskas med maten ibland eller skrika för högt precis när lillkillen somnat, men på det stora hela är hon så… häftig. Glad. Påhittig. Snäll. Nyfiken. Lillebror däremot (5mån) är också en väldigt glad typ men sovit uselt de senaste månaderna och bara velat maratonamma. Men vi slutade med nappen nu i helgen och sen dess tror vi oss kanske kunna se att han sover bättre och längre både på dag och natt (när han han somnar om själv och inte behöver skrika efter den sabla plastbiten).
Hej Johanna! Visst blir faserna nästan ännu tydligare när man har två barn. Och fantasin hos en treåring är verkligen ljuvlig. Vi har inte ens pallat att påbörja nappavvänjningen….Så både njut och kämpa på!
Jag läste högt ur det här inlägget för min kollega och hennes reaktion över det bajskorvsdumma trädet var: ”Men hon måste skriva en bok! Hon skriver så målande och så roligt!” Så ja, skriv gärna en bok om ditten eller datten. :)
Hej Viktoria! Jag log hela frukosten åt det här, jättefin komplimang ju!
Tack Viktorias kollega!
Jag började nästan gråta (är själv inne i en ”blödig” fas) när jag läste ditt inlägg! Halleluja, we r not alone! Känns som att de flesta med kids i min umgängeskrets har det lugnt och skönt, vardagen flyter på utan större klagomål. Men vi är inne i en skitjobbig period, det skriks och gråts och matvägras och sovvägras, putta, knuffa, provocera lillesyrran tills hon slår tillbaks. Springer fram och tillbaks till deras sovrum minst 10 ggr per natt… Våra tjejer är 3 1/2 och 1 1/2 år. Jag VET att de går igenom olika faser och självklart accepterar jag det, det är ju en del av vår utveckling, men jag önska jag visste precis hur jag ska hantera situationen utan att bli helt galen…
Men det finns ju ljusglimtar, och försöker lugna mig själv med att ”det går över”…
Tack för tänkvärda ord och en sjukt inspirerande blogg!
Hej Becks!
Visst att det är bra att veta att det är faser, det gåt över, ni kommer sakna den här tiden, den passerar så fort…Jo, men det hjälper mig inte här och nu när jag känner galenskapen komma. Eller hur?
Jag tror att man måste be om hjälp, man måste få avlastning. Har ni inte tillgång till det så får man försöka skaffa sig det. Det finns nog fler som kan hjälpa till än vi tror, vi är bara dåliga på att fråga.Kämpa på!
Hej
Nu kommer du kräkas på mig ;) för just nu är vi i en underbar fas…våra barn är 3 år(fyller 4 i januari) och 1 år(i dec). Jag är hemma och min sambo jobbar oftast t kl 17 men kommer ofta hem tidigare el kan jobba hemifrån om det behövs i bland. Det känns som att nu har äntligen belöningen kommit eller du fattar…Det har varit kaos med sömn med 2:an från dag natt 1 och storasyster har varit så arg och avundsjuk på sin lillebror och oss oxå. Nu har jag gett upp att lillebror ska sova själv utan han sover med oss och det är ju bara så mysigt.Jag har kännt mig som världens tråkigaste sämsta och tröttaste mamma. Men nuet frågade du om och fasen vi är i just nu är som en äcklig reklamfilm. De leker skrattar tillsammans och håller i hop. Vi har bra rutiner och kommer ut på dagarna vilket är det största målet annars blir jag tokig. Nu när jag äntligen får sova orkar jag träffa folk, hitta på saker osv. Det känns som ett uppvaknande Så här har det varit i 3 veckor och jag njuter verkligen, för jag vet att snart kommer nästa fas. För det är väl så med barn att faserna är ju barnens utveckling. Framför allt är jag mig själv igen och det har jag inte varit på länge och det tror jag våra barn märker. Tack för en varierande rolig matig inspirerande blogg.
Hej Sara!
Om du hade skrivit att det alltid varit som i en äcklig reklamfilm och att du inte förstod vad vi andra pratade om, då hade vi nog kräkts på dig allihop. Men nu är det ju tvärtom, du ger oss lite hopp om att allt plötlsigt kan vända och att faserna kommer och går. Det betyder såklart inte att du måste ha en dålig fas snart, för barnen lär sig såklart massor längsmed vägen, de njuter säkert oxå nu och tar med sig nya erfarenheter in i nästa fas. Njut massor!
Jätteskönt att höra nån annan berätta om sitt vardagskaos o alla känslor, fina som inte lika fina, som hör till att ha barn. Här hos oss finns en 2-åring o 4-åring, maken jobbar 2-skift o jag pluggar o ungarna är på dagis. Så vi är trötta föräldrar med speedade barn som röjer o bråkar, o vi föräldrar skäller o gapar…inte en så fin verklighet, men så är det just nu hos oss, det kommer bli bättre, men fram till dess så får vi hålla oss flytande o härda ut. Jag tror att ALLA föräldrar känner igen sej i såna här berättelser som kommer fram här, o i ditt inlägg, o det är jätteviktigt att vi vågar prata om föräldraskapets jobbiga sidor, för då släpper mycket av det där med att man tror att alla andra har det så jäkla bra o det är nog bara vi som är usla mammor o pappor med överaktiva barn. Så det det här inlägget du gjorde var sketabra!
Inte så fin verklighet. Jo, jag tror att det här är den vanligare verkligheten, vilket vi hade fattat om vi, som du skriver, pratade mer om den. Och visst tröttnar man på att höra sig själv gapa och gorma, men det gör ni för att ni absolut inte är usla föräldrar utan för att ni bryr er och är bra.Kämpa på, och rätt som det är så vänder det:)
Här är det en väldigt massa vilja och svårt att hänga med i svängarna. Man vill ju liksom försöka att undvika utbrott och göra rätt från början- men det finns ju såklart ingen logik- oftast – i vad som ska vara just då så det går inte att hänga med för oss. Fast det går ju ganska snabbt över ialla fall. Häromdagen kunde jag inte hålla mig när hon fick ett utbrott utan jag började skratta- det var inte så smart- då tog det betydligt mer fart och det höll på längre. Imorgon är det 2,5års kontroll. Hoppas hon blir ”godkänd”! :)
Ha,ha! Inte skratta, vilket kan var lättare sagt än gjort:)
Tack! Just idag behövde jag läsa detta! Sitter just nu ensam vid middagsbordet… Här är det bara kaos… En stökig 3,5 åring som bara gormar, en 6 månaders som är övertrött och en man som kom hem glad från jobbet… Men, när jag läste ditt inlägg så kändes det faktiskt genast bättre! Jag VET att det inte dröjer mga timmar förrän jag längtar efter att stora tjejen ska tassa över till vår säng och dela huvudkudde med mig!
Hej Helena!
Ahh den där stunden efter middagen när man sitter óch väntar på kraften att orka städa upp slagfältet. Hmm..den kraften kan man vänta länge på. Och visst är det mysigt när de kommer tassande på natten, det tycker jag med. Kämpa på:)