Vi har haft någon form av magsjuka som kommit och gått det senaste. Lite som att den aldrig bryter ut, utan de bara är lite risiga i kistan. Något dagis inte tycker är en tillräckligt bra förklaring. Kan jag väl förvisso förstå.
De var hemma bägge två igår, så ynkliga på morgonen. Stackars pluttor tänker man, men nejnej, de samlar ju bara kraft för att köra skiten ur en resten av dagen. Det är som att de väntar in samtalet till dagis, sen GO!
Baka är alltid poppis, och det är så klart kul att de gillar det. Nu tycker jag även att vi har fått in ganska bra rutiner för att minimera kladd och kaos. Det finns även motkrav för att få baka. Efter baket måste man alltid tvätta håret, med både schampo och balsam dessutom. Det kan vara en följd av kravet att man får inte slicka sin skål förens den är så tom så att det går att vända på den.
Och är det verkligen bra att de äter så mkt socker? Tror de får i sig ungefär samma som om jag skrivit att vi drack nyponsoppa, blåbärssoppa och åt fruktyoggi med flingor. Så vad jag menar är att tänk på helheten raffinerat socker de får i sig istället för hur och vad.
Magsjukemuffins, 10-14 st små
- 100 g smör
- 2 st ägg
- 1 1/2 dl strösocker
- 2 tsk vaniljsocker
- 2 dl ekologisk mjölk
- 4 dl vetemjöl
- 2 tsk bakpulver
- 1 nypa salt
- tre olika smaksättningar, en med chokladströssel, en med hallonsylt och en med mosad banan.
- Sätt ugnen på 180 grader.
- Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker poröst.
- Rör ner smält smör och mjölk.
- Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och rör ner i smeten.
- Fördela i tre skålar och blanda ner smaksättning.
- Klicka ut i formar. Grädda muffinsen i mitten av ugnen cirka 10 minuter eller tills de är gyllenbruna.
Tips: Tre olika smaksättning var så klart mest för att behålla husfrid och att det skulle finnas flera skålar att slicka. En mosad banan till 1/3 smet blir mycket, men jag gillar när det blir lite banankompakt.
Sen är ni flera som har undrat hur sluta-napp-projektet har gått. Det gick ungefär på samma sätt som för Elsie, dvs oväntat bra och som att de var redo. Vi har dragit ut på det kanske lite för länge med bägge barnen, Det hade kunnat avklaras det långt tidigare, men eftersom de har sovit så dåligt så har det inte varit aktuellt att krångla i onödan. Det finns såklart nackdelar med att dra ut på det då de oftast blir mer nappiga med tiden.
Vi har i alla fall gjort så här när det väl blev dags. Det har pratats väldigt mycket om att det är dags, lagt fokus på sluta med nappkalaset, pratat mycket om Elsies kalas i efterhand. Så när dagen kommer är de faktiskt ganska peppade.
Det finns ju massa symboliska ställen där man kan lämna sina nappar. Det var så trist väder när vi hade kalas så vi la dem i ett kuvert och postade dem till Lisebergskaninerna som i sin tur ger dem till bäbisarna.
Sen är det klart att det svider och de första nätterna är jobbiga. Det kliar i hela kroppen av abstinens, men det går över förvånansvärt fort. Vad som har varit bra hos oss är att de har varit redo och väl förberedda på vad som skall ske, att de har fokuserat på något annat, alltså mutor. Samt att det inte funnits några nappar kvar i huset att ta till (främst riktat till oss mjäkiga föräldrar).
