Bloggen firar 10 år – en tioårskrönika

Här kommer en låång årskrönika från senaste decenniet. Kanske inte jätteintressant för alla, men det är den här platsen faktiskt värd. För den har knegat på i lite mer än tio år nu. Otroligt ändå!
Inte att tiden går fort som satan, det vet vi, utan att den fortfarande stretar på.

Jag förundras över det själv, att jag knegar på. Håller den vid liv. Det tar ändå ganska mycket tid det här.
Så varför gör man det tro?
Känns det inte ganska passé med en blogg? Eller har det gått ett varv och hunnit komma tillbaka.

Det var tack vare kompis Cissan den började, hon som får saker att hända. Mycket tacksam för det Cissan.
Den hette ElsiesPäron och startade på Mama i februari 2011.

Gick efter något år vidare till nystartade Loppi.se där jag fick en liiten ersättning baserat på trafikmängd. Sen vidare till på Kristins.biz, där jag istället får betala för att ha egen domän.
Inte allt, men mycket finns kvar från starten, även om alla bilder försvunnit från mama-tiden.

Den startade främst som en rolig grej men även med en dröm om att få skriva och jobba med mat på ett annat sätt. Kunna bygga en plattform att söka jobb utifrån.
Det var och är skitkul att skriva om mat. Det var även otroligt nyttigt att få ventilera småbarnsåren. Få skriva av sig om hur jävla jobbigt och kaosigt allt var. Det kändes liksom viktigare att inspirera på den fronten.

För tio år sen bodde vi i det här söta lilla gårdshuset i Linné. Ett gammalt stall på en innergård på Tredje långgatan. Tvättstuga och cykelförråd på undervåningen och vår lägenhet på övervåningen.
En sådant gölligt litet Albert & Herbert hus.
Här bodde vi när Elsie föddes och bloggen handlade mycket om surdegsbak, löpning, Gbg-varvet och Texas no bean chili.
Vi hade rest i Mexiko några år tidigare och ätit så otroliga chili-grytor. Så vi var tidiga med att ha ett bra recept på den, eller att överhuvudtaget prata om kött som fick långkoka sönder med smak av öl och chili.
Det är vi inte direkt längre men ElsiesPärons No bean chili lever faktiskt fortfarande och det söks mycket på den. Kul!

• 

• 

• 

Underbar lägenhet, men även livsfarlig med småbarn som klättrade på allt. Så höggravid med Bibbi flyttade vi vidare till Kålltorp och Stobégatan. Från Linné och närmare skog och sjö.
Ett flerfamiljshus där vi var fyra lägenheter som hade trappuppgång och trädgård tillsammans. Där handlade det ännu mer om löpning både med barn i springbarnvagnen och utan.

Jag frilansade och sökte jobb med bloggen som plattform. Gjorde om den till ett företag för att ge den lite mer pondus än att bara vara en småbarnsmorsa om skriver om bullar.
Försökte sälja in bloggidén till företag, att de skulle kunna använda sig av bloggtänket. Kunna nå sina kunder på nya sätt. Det tyckte de flesta lät otroligt konstigt. Bloggverktyg och sociala medier – det är väl inget företag kan syssla med.

Även arbetsförmedlingen tyckte det var det knasigaste de hört. De sa, nope! Lägg ner det, räta in dig i ledet och sök jobb på traditionellt sätt annars får du ingen A-kassa.
Jag fortsatte envist på min linje eftersom jag faktiskt trodde på den, och för att jag tyckte att systemet var så fel. Här kan ni läsa mer om den tiden.

En jävligt oglammig tid helt enkelt. Här var bloggen och framförallt vänliga läsare som skrev vänliga kommentarer ack så viktigt. Jag vet att några av er, som jag egentligen inte känner, fortfarande hänger kvar. Tack till er ❤︎

Sen kom jag in på Mat.se och började jobba tillsammans med min vän Michael. Mat.se låg i startgroparna och växte så det knakade under några år. En härlig och mycket knasig tid där varje dag var äventyr. Här hade man definitivt tron att allt var möjligt. Här sket man i systemet och bara körde på.
Fokade på klimat, att vara justa och ha kul. Precis ett sånt ställe jag hade letat efter.
Vi skrev även kokbok, hade en matsida i Metro varje torsdag och jobbade aktivt med att fördela överbliven mat från lagret till Stadsmission, flyktingläger, KFUM och ideella organisationer.

Väldigt stolt över många av de projekten vi drev. Framförallt projekt som såg till att mat som skulle slängas istället kunde mätta hungriga magar.
Även här mycket på grund av att vi struntade i systemet. Som min kloka vän Cissans kloka kompis Ebba säger, det måste vara minst 10% punk i alla beslut man tar. Verkligen!

Frilansade där några år innan jag fick en fast tjänst. Är fortfarande kvar där men idag ingår Mat.se i Axfood-koncernen, alltså storföretag och lite mindre knasigt vilda västern. Tyvärr lite mindre punk idag men fortfarande ett bra ställe.

• 

I Kålltorp handlade det även mycket om vårt fina generösa äppelträd. Trädet som gav must, mos, kompott, bröd, gröt och allt annat. Saknar det där trädet så mycket!

Även mycket om det otroliga kaos barnen bjöd på under de här åren. Jag fattar verkligen inte hur vi överlevde den där tiden. Våra barn sov liksom aldrig. Jo det gjorde de såklart, men verkligen inte mycket. Nattades i timmar, vaknade mitt i natten och gick sen upp i ottan.
De sov i löpvagnen därav mängden löpning.
Tror både jag och Patrik är ganska överraskade att våra barn växte upp till alldeles, lugna, icke kaosiga, sovande människor med mindre fantasirika kläder.
Det var inte mycket som pekade mot det under de tidiga åren. Fattar att alla barn kan sova sisådär, och att de flesta barn är knasiga, men det här var inte klokt! Sådana jädra knasbollar. Underbara, men de körde verkligen skiten ur oss.
Under flera år går det knappt att hitta någon bild på dem utan mössa/hatt/skidglasögon och väst.

Maten handlade mycket om barnmat, om att hushålla och ta hand om rester och om att orka sätta guldkant på småbarnstiden med lättlagad lyx. Jag kan imponeras av hur otroligt mycket matprojekt vi styrde upp, eller saker överlag. Resor, fester och projekt av alla de slag.
Förundras över orken till det, men att inte göra något, bara ta det lugnt – det fanns inte som alternativ. Barnen tog det aldrig lugnt, så det var lika bra att hänga med i deras tempo. Känna att vi gjorde något oxå samtidigt som de rev stället. Nu däremot, nu njuter vi som bare den av att inte göra något alls.

Det handlade även mycket om Pulled pork. Även där var vi tidiga med recept som inte hade slagit igenom ännu. Den blev stor och drar än idag mycket trafik.
Det handlade mycket om vilt eftersom vi skrev viltkokbok på vår.. ehhh lediga tid. Först försökte man natta barn i några timmar sen fick man masa sig upp och ta hand om den stora fasanen på diskbänken.

• 

• 

• 

Sen gjorde vi boken Nyfiken grön som vi fotade hos Cissan i Los Angeles. Boken och även bloggen vid den här tiden fokuserade på att få folk att förstå att grön mat kan vara så mycket mer. Att vi måste släppa de här gamla trötta matvanorna som inte gynnar någon.

Sen flyttade vi vidare till vårt hus i Lerum, äntligen hittade vi den stora trädgård vi letat efter. Strax efter gjorde vi uppföljaren Nyfiken grönare där de flesta rätter är fotade i vår trädgård. Här handlade det mycket om att ta tillvara på matrester och förstå vilken resurs det är.

Så varför har den knegat på så länge? Vad är tanken egentligen?
Tanken var en egen plats att få skriva om mat, och det är det fortfarande. I mitt jobb så måste allt material anpassas, formas och fokus ligger på sökordsoptimering, målgrupp, trafik, räckvidd och andra strategiska val.
Här unnar jag mig att skita i allt det. Bara skriva om sådant jag vill. Samtidigt som det är en dagbok, ett receptarkiv, en väg till frilansuppdrag och kanske även en dröm att den någon gång skall bli en heltidssyssla. För visst skulle det vara ljuvligt att kunna lägga massa tid på den. Göra den skitbra!

Jag kan ångra att jag inte utvecklade den mer i början, att den hade kunnat vara en mer etablerad matsajt idag. Att den inte är större.
Samtidigt som jag fick jobb genom den, det var det som var tanken. Har fått skriva fyra kokböcker, jobbar med matinspiration och jag måste inte fylla den med varken reklam eller sponsrat innehåll utan kan fortfarande ha den som mitt happyplace. Så det blev ändå ganska bra.

Har ni orkat läsa ända hit – tack! Och har ni hängt med i alla år – TACK ❤︎❤︎
/Kristin