En trött mamma svamlar. Ge henne kaffe.

Godmorgon, eller något liknande.

Männsikokroppen är fantastisk. Hela processen med att få barn, att återhämta sig, att läka, att orka med sömnlösa nätter, att få någon form av överenergi och framförallt tålamod.  Den bearbetning vi omdevetet gör för att kunna tänka oss att gå igenom en förlossning igen. Jag var i alla fall efter första gången helt säker på att inte en chans i helvete att jag gör det här igen, sen sakta men säkert så kan man tänka sig det. Lite trygghet in att inte vara förstagångsföderska igen, men fortfarande inga garantier för hur det skall gå.

Då undrar jag, i allt detta genialiska fortplantningstänk, barnskrik? Oändligt, högt barnskrik som kan krossa glas. Varför kunde vi inte även fått någon form av försvar mot det. Visst vi kanske tränar upp något lugn att vi i alla fall vet att det inte är farligt, de är inte döende. Vanligen är de väl hungriga, magknip, ensamma, behöver blöjbyte, missnöjda eller något annat. Logik finns det aldrig, i alla fall inte när det gäller våra barn.

Med Elsie så vande vi tyvärr henne vid att få välling på natten, eller rättare sagt vi lyckades inte vänja av henne vid det. Trots många långa skrikande timmar när man försökte att få henne att somna utan välling så tog tröttheten alltid över till slut. Så med Bibbi var tanken att inte upprepa det här, att så tidigt som möjligt vänja bort nattmatandet. Jag tror inte att hon vaknar för att hon är hungrig, hon äter gröt på kvällen och borde stå sig bra på det. Jag tror mest att hon råkar vakna och somnar lättare om med mat.

Så att vänja bort maten…. lättare sagt än gjort, framförallt när man inte vill att hon skall väcka Elsie som också kommer vilja ha välling om hon vaknar. En annan del som jag behöver vänja bort (som jag även skyller på den där genialiska fortplantningsgenen) är att det bara behövs några knyst innan man står raklång givakt vid sängen, kanske inte fullt så raskt längre, men att man är så lättväckt för att man vill stoppa in nappen, hindra dem från att vakna eller börja skrika. Jag sover med öronproppar, men hör ändå allt. Vi har ett litet gästrum i vår källare, och har nyligen bestämmt att någon av oss bör sova där ibland. Där kan jag ligga med stängd dörr, med öronproppar och fortfarande höra Bibbi trots att inte Elsie och Patrik hör henne som sover i sängen bredvid.

Jag minns att det var så även med Elsie, och när vi sedan bytte av, att Patrik skulle vara pappaledig, då släppte det. Precis som att man hade lämnat över stafettpinnen och kunde slappna av lite mer. Så även om vi nu hjälps åt så gott det går, så blir man lite dum i huvudet av att vara för inne i sin föräldraroll.  Det är inget försök till att spela martyr eller vara duktig, det går av bara farten trots att man inte orkar. Konstiga kropp!

Sömn har stått högst upp på vår önskelista i snart tre år, och jag är så trött på att vara trött. Visst sover vi bra ibland, och det händer någon gång att bägge barnen sover en hel natt men det är inte ofta. Jag är väldigt sömnberoende, behöver mat och sömn ungefär som ett barn, men har trots det inte klarat av att lära mig att sova på dagen. Tycker bara att jag blir tröttare, och sover ännu sämre nästa natt. För mig är det bättre att få frisk luft, dock med solglasögon för att vila/gömma ögonen lite.

Sen för att ösa på lite mer klagande, så har jag flera vänner som efter att barnen börjat sova bra har kvar sina sömnproblem.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara en trött förälder som svamlar? Hur har ni fått barnen att sova hela nätterna? Finns det några knep?

15 kommentarer

  1. Den eviga längtan efter mer (eller ostörd sömn).
    Ibland tänker jag att jag måste vara tokig som går och längtar efter en till bebis. Men det är något djupt rotat hos en som vill “ta hand om” och sniffa på ett litet knyte =)
    Min son är 2 1/2 år och lider av nattskräck till o från (är inne i en sån period nu) och det är tufft. Underligt nog är det bara jag som vaknar varje natt (mannen sover som en stock) så har det alltid varit… Tror alla mammor känner igen sig i det du skriver ;-)

  2. Åh, sömn eller snarare bristen på sömn kan jag skriva om i evigheter.
    I vår familj är vi lättövertalade kl 03:32 så våra barn har fått välling då om de velat. Det har båda barnen velat men dock bara 1 gång/natt vilket jag tyckt varit överkomligt. Bara de blir tysta och somnar om liksom.
    Rätt var det är (kan dröja länge) så sover de hela nätter och med det försvinner vällingen.

    Vårt första barn hade kraftiga sömnstörningar (och har extremt litet sömnbehov) så där handlade det om att samla minuter av sömn per natt. Hon slutade med välling på natten någonstans runt 3 år (skitsent jag vet men hon somnade ju om!). Vår son som nu är 3,5 år sover hela nätter och har gjort lääääänge. Men vissa nätter/mornar vaknar han vid 5 och vill ha välling. Det får han och somnar sedan om.

    Jag tror så här. Om alla i familjen är ok med att vakna t ex en gång per natt och ge välling så kör på det. Störs någon av det så ska man bryta.
    Sen ska man turas om att få sova i gästrummet. Mycket, bra sömn mår alla bra av.

    Metoder eller liknande kanske funkar på andra men inte på oss. Som sagt, 03:23 är vi föräldrar väldigt lättövertalade.

  3. Hej stadstjejlantlolla!

    Aj,aj nattskräck skall inte vara något vidare. Det har vi i alla fall sluppit och hoppas att vi fortsätter göra, peppar, peppar.
    Jag tror och hoppas att det även finns några mammor som sover som stockar och pappor som skuttar upp vid minsta knyst:)
    Kämpa på och tänk vad skönt vi kommer sova sen.
    Ha det fint!

  4. Åh, sömn, ljuva sömn!
    Känner så väl igen mig… Vår dotter kräver inte välling men vaknar däremot måååånga gånger varje natt och nu är hon ändå drygt 2. Nästa lilla krabat sparkar för fullt i magen och vi undrar vad vi gett oss in på =) Det sägs ju att det blir bättre med åren och “vips” har man glömt hur illa man sov. Just nu känns den tiden långt, långt borta.
    Förstod aldrig innan vi fick barn hur livet skulle komma att kretsa så mycket runt just sömn. Det enda jag greppat var att man ammade på natten när bebisen var liten, men att det fortfarande skulle pågå när barnet var 2 hade jag verkligen inte fattat! Tur var kanske det =)
    Tack för härlig blogg! Sov gott… kanske blir det en hel natt i natt?

  5. Hej Madeleine!

    Tack för att du delar med dig! Jag brukar tänka på det vid ca 03.23, att nu är det många föräldrar som vaggar, matar, pustar och tar hand om sina små därute i mörkret. En liten tröst att vi är många som sysslar med den här galenskapen.

    Ha det fint!

  6. Hej Carolina!

    Eller hur! Det hade inte vi heller fattat, och som du säger, det var nog tur. Fast jag tror även att om vi hade hunnit få ordning på all sömn innan nästa krabat kom, då hade det varit så jäkla jobbigt att gå tillbaka till nattkaos. Nu är ni ändå mitt i det, vana vid att vara trötta. Vips så har tiden gått och ni har sovmorgon medan syskonen snällt underhåller varandra heeeela morgonen, sen knackar de på med frukostbrickan. När som helst nu tror jag att det blir så…..
    Ha det fint!

  7. Hej! Gud vad jag känner igen mig i allt du skriver. Sömn och mat, tänk att det är de mest funtamentala sakerna som är de svåraste! Vår stora är snart 2 1/2 och han vaknar nästan alltid och kommer in till oss. De gånger han har sovit hela natten kan räknas på en hand. Vår lille är 7 månader och vaknar minst en gång för att amma och vaknar sedan för dagen mellan 4.30 och 6 (i bästa fall!). Det normala är alltså att bli väckt ett antal gånger per natt. Tur att jag är morgonmänniska och att det finns kaffe! Jag försöker leva för dagen och tänka att det blir bättre med tiden. En dag kommer jag säkert sakna att de kommer smygande och vill krypa ner i vår säng på natten. Kämpa på! Tack för en grymt bra blogg!

  8. Hej Mia!

    Jag tänker också så, mitt i allt det jobbiga så har vi lyxen att leva för dagen. Visst är det trångt att ha alla sovandes i sängen, man får sig en spark i magen eller smäll rakt på näsan då och då, men jag är ändå säker på att man kommer sakna det en dag.
    Ha det fint och kämpa på ni med!

  9. Hej! Detta med sömn, eller bristen på sömn, känner jag väl igen! Jag är också otroligt beroende av min mat och min sömn. Får jag inte sova blir det en fix ide, jag räknar sömntimnar, dagdrömmer om hur när var jag ska få sova nästa gång, gnäller för alla jag träffar om hur trött jag är (och det hjälper faktiskt lite!) vår dotter är nu tio månader och med hennes, och vår, sömn vände det för ca två månader sedan. Innan det blev bättre var det fruktansvärt. Hon skulle ammas ibland flera gånger per natt och vaknade alltid precis när jag skulle somna in – sömnterrorist! Blev gradvis bättre när jag slutade amma på natten, började ge välling morgon och kväll, och gav upp tanken på att det nog var bäst att lära henne att sova i egen säng. Nu somnar hon efter bok, gos och välling och vaknar ca 01 och får då sova resten av natten mellan oss. Man gör ju det som ger flest sömntimmar och borde sluta tänka på hur det kanske borde vara, och hur alla andra gör. Att intala sig själv att det är en fas är också en livlina!

  10. Hej!
    Förstår så himla väl hur du har det… Vår flicka föddes i maj och hela hösten har jag varit ett vrak. Storebror var det aldrig några problem med, han sov hela nätterna så jag hade inte en aning om vad sömnbrist kan göra med kroppen! Jag trodde egentligen att jag var sjuk på något annat sätt för det tryckte konstant över bröstet och hade en massa andra konstiga symptom, på vårdcentralen hittade de inte något fel och sa sedan, när jag väl tjatat mej till en tid, att jag nog hade panikångest. Jo tack, man kan ju få ångest av bara det! Tillslut hamnade jag hos min underbara barnmorska som berättade att jag helt enkelt var utmattad och hon förklarade hur alla mina olika symptom hängde ihop och bedyrade att jag inte höll på att bli knäpp utan att detta faktiskt var ganska vanligt när man fick barn två och tre (eftersom man inte kan vila på samma sätt på dagarna som när den första bebisen sover). Hon beordrade strängt eget sovrum i en vecka för att tanka sömnkontot ordentligt och sa att många bebisar (så små de är) faktiskt känner på sej att mamma är den som är lättast att “få med sej” om nätterna. Sedan dess är jag en helt ny människa -det bästa av allt: lillasyster sover som en stock om nätterna! Så fort mamma lämnat rummet på allvar var det precis som om hon fattade att det inte var lönt längre. Jag sov också oroligt den första natten eftersom jag hörde när hon vaknade, men natt 3 sov hon som en stock! Så ge inte upp!!! Prova att sova ett par nätter kanske t.o.m. en vecka i källaren. Även om du fortfarande hör henne så kan det kanske vara så att hon kapitulerar efter ett par nätter… Lycka till, jag håller tummarna för dej. Tack för en massa inspirerande recept förresten! Hittade er blogg förra veckan så på fredag ska vi prova första receptet härifrån. :-)

  11. Hej Anna!
    Tack för att du delar med dig. Mycket tänkvärda tankar!!
    Ha det fint!

  12. För oss blev Barnaboken räddningen. Jag vet att den är omstridd och att många för sitt liv inte ens vill öppna den, men det finns många godbitar att plocka med sig i livet ur den. Det man inte gillar kan man strunta i :)

    Amningen kom aldrig igång med första barnet och det tog ett tag innan vi fattade det (förvirrad som man var). Hon började skrika redan på BB och ingen ur personalen andades ens ordet ersättning. Vi fick ge ersättning på fjärde dagen eftersom hon då tappat ett halvt kg i vikt, men hon slutade inte skrika. Så hittade jag Barnaboken och insåg att bebisar inte kan vara trygga utan att vara ordentligt mätta. Vi blev av med “koliken” på en vecka.

    Därefter jobbade vi på att få en vettig rytm med långa måltider som påbörjas var 3-4 timme. När dagarna blivit hyfsat regelbundna sov hon över nattmålen runt ca 6 månaders ålder. Då fick hon eget rum och alla har sovit gott sedan dess (såklart att det trasslar ibland men vi är noga med att vara konsekventa i hur vi handskas med det).

    För nio månader sedan fick vi en till dotter och vi har kört samma “tänk” på henne (självklart anpassat till hennes preferenser) och hon sover 12 timmar per natt utan ett pip sedan fem månaders ålder. Såklart att det trasslar även där ibland, som exempelvis när det är dags att minska dagsömnen lite, men jag känner mig aldrig rådvill längre och det är underbart.

    Alla måste ju självklart hitta sitt eget sätt, och jag håller tummar och tår för att ni får sova lite bättre snart. Kram på dig och tack för en trevlig blogg!

  13. Hej Missan!
    Tack för att du delar med dig, och det är så nyttigt att höra olika berättelser.Kloka tankar.Tack!

  14. ja, märker att jag är sen i kommentaren, men du kanske läser gamla inlägg ibland.
    Vi hade väldigt svart att fa var största dotter att sova hela natten trots att hon inte ville äta from 4 manaders alder. Hon vaknade ända och ville antingen sova mellan oss eller hade ont i magen eller ngt liknande. Grejen är att vi inte kunde sova med henne mellan oss eftersom hon ‘knep’ oss för att somna. I tva ar vaknade hon säkert varje natt och droppen kom när vi var tvungna att sitta bredvid hennes säng i 2 timmar för att hon skulle somna fÖr natten + vakna mitt i natten och ta ner henne till var säng. Vi pratade med en barnpsykolog som rekommenderade 5 minuters metoden. Vi provade faktiskt det och efter tre dagar sa sov hon hela natten och somnade själv i sin säng utan ett ljud. Hon har aterfall da och da, speciellt nu efter att hon fatt en lillasyster, men i det stora hela sover hon hela nätter nu och framförallt somnar hon själv efter godnattsaga och välling. Men med lillasyster 3 manader vet jag inte hur vi ska göra – är sa rädda att störa storasysters sömnrutin att lillasyster tystas med amning och nappflaska när hon egentligen inte ska äta, bara för att inte bada tva ska vakna… ett dilemma det där med sömn och smabarn!

  15. Hej Ninis!

    Det är kul med kommentarer till äldre inlägg, för då har man hunnit fundera mer på det. Jag håller med, tvåan är svår och det man inte ville göra om, gör man om fast av andra anledningar. Som någon skrev här tidigare, att man får bara försöka hitta en lösning som funkar för er här och nu. Och funkar det inte, eller löser sig inte naturligt så får man ta till andra metoder, precis som ni gjorde. Kämpa på och tack för att du delar med dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kontroll *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.