WTF
Nu sätter vi punkt för den här veckan. Vi stoppar här och tar helg. Pallar inte mer nu. Tänker blunda och låtsas att det är det här jag ser, och inte ett slagfält av leksaker, kladd och skräp.
Våra ongar älskar allt vad socker har en delaktighet i, det är en kärlek som är så stark så den kan på en millisekund avbryta vilket bråk eller utbrott som helst. Kan såklart även jobba åt andra hållet, att utlösa dem.
Vi hade ett bråk efter dagis på en parkeringsplats utanför affären. Som förälder är man alltid så himla nojjig på en parkeringsplats, det är så rörigt och man vill helst sätta koppel på barnen, men får nöja sig med att hålla i dem. Så där gäller liksom andra regler, där får man inte busa eller bråka.
Barnen var trötta och verkligen inte okej med att ha varit i affären med en sur mamma som inte köpte ett jota av allt som pekades på. De var ju jättetydliga med vad de ville ha, vad är det hon inte fattar?
En urladdning som eskalerade till två barn som låg på marken och gallskrek förenande i helt nya ljudnivåer. Jag fattar egentligen inte varför, men det kan vara snudd på omöjligt att bära ett ilsket barn som kränger sig ur ens grepp, och har man två så kan man liksom inte fokusera på det ena utan måste hålla koll på bägge. Så man blir som ståendes, vaktar och bara tittar på dem.
Det är också väldigt tacksamt när förbipasserande känner ansvaret att påpeka att man borde vara lite försiktig eftersom det kör bilar på parkeringsplatsen. Och man sammanbitet hindrar det man egentligen vill säga och klämmer fram ett -Mmm. tack. hejdå.
Efter att ha tryckt in dem i bilen, tvingat på säkerhetsbälten och fått stå utanför och vänta ut skriken ett tag för att inse att det inte slutar. Får köra hem med gapskrik i baksätet och sätta på alla fläktar för att dämpa ljudet och för att allt immar igen av gråtkavalkaden. Man kan inte annat än att förundras över vilken jävla lungkapacitet och ork de har.
Sen bära en skrikande onge under vardera arm, sätta dem på trappen för att gå tillbaka och hämta matkassar. Vid bilen hör jag att de äntligen tystnar, nöjd att jag inte har gett mig bär jag tillbaka matkassarna. För att mötas av två rödgråtna men glada barn som äter godis. En snäll granne som bjöd. WTF!
Igenkänningsgraden är som sagt hög. Herregud vad parkeringsplatser gör mig till en tjatig och hispig mamma, och barnen till sma olydiga busar som bara MASTE testa gränserna. Men glad att det finns andra i samma situation!
Koppel! Kan inte det bli på modet igen. Jag vill sätta sele och koppel på dem.
Hej,
Jo så där brukar det vara bör jag hämtar från dagis. Eftersom lillasyster är då liten sitter hon i barnskyddet när jag hämtar. Det är inte lätt att få ut ett skrikandes, ålandes, fäktandes barn samtidigt som lillasyster ska bäras. Jag låter numera stora barnet ligga på marken och bara väntar ut henne. Det var extra jobbigt när det pissregnade ute och hon låg i en vattenpöl utan regnkläder…..
Alltså den perioden när Bibbi var liten och fick bäras på samtidigt som Elsie kaosade. Det gick ju bara inte. Som du säger, det är bara att vänta ut.
Kämpa på E!
/K
Känner med dig! Borde kanske inte skratta åt detta men det var så roligt skrivet och igenkänningen stor. Ha en bra helg!
Jomen vi måste skratta år det:) Annars funkar det inte.
Ha en bra måndag! /K
Jäpp sån ohärlig stund har jag oxå haft med mina troll dock minus grannen som bjussar på godis…jag är glad att vi bor på landet utan grannar för sånt liv det är här ibland. Vet inte vem som gapar mest o högst: jag eller barnen… ha en fin första advent!
Ååh! Den som ändå bodde på landet och kunde gapa loss lite mer:)