Psykisk ohälsa

Ni vet när man stretar på i sitt ekorrhjul – man beklagar sig över jobbiga ongar, fylld tvättkorg och andra mycket små saker.

Man knegar på, klagar på ditt och datt trots att man egentligen är väldigt nöjd med det mesta. Jag vet det och jag tycker faktiskt att jag är ganska bra på att uppskatta…ALLT! Jag klagar mycket på barnen – för de är jobbiga as hell, surar på Pat, jobb, datakrångel, dålig avokado och allt mellan himmel och jord. Men jag har verkligen vett att uppskatta det också.

Vad hade jag varit utan allt det där. Är jag inte jävligt lyckligt lottad som kan lägga energi på att sura över en dålig avokado. Jo, det är jag.  Klagandet och surandes är väl liksom bara en tratt för att filtrera bort lite bös.

För sen stöter man ibland ihop med riktiga saker. Sådant där som helt slår undan benen för en. Ibland träffar det nära och ibland träffar det någon som står en nära. Saker som ger perspektiv. Som får oss att inse att vi har missbrukat superlativen för när vi verkligen behöver använda dem så räcker de ingenstans.

Det träffade inte mig. Och det var inte cancer. Cancer som på ett obehagligt sätt har smugit sig in och blivit vanligt. Ett vanligt besked. Det träffade istället en annan familj och de förlorade sina barn. Alla föräldrars största fasa. Det som inte ens går att tänka på. Sen om ett barn väljer att själv avsluta sitt liv. Då räcker inte orden till längre.

Vi måste prata mer om psykisk ohälsa och om självmord. Vi måste det. Men det är så svårt. Det är så svårt att sätta ord på det. Jag tror att det pratas om det mer. Inte mycket, men lite mer. Det kommer böcker, poddar (exempelvis Ångestpodden, den som lyfter fram allt vi inte pallar att prata om) och forum av olika slag. Men det måste ut till alla, inte bara landa hos dem som söker efter det.

Ett praktexempel som jag minns att jag och Pat reagerade på. Programmet Så mycket bättre i TV4. Kleerup som gick hem i tv-soffan. Kufig, men ändå superhärlig, trevlig och SÅ duktig på musik. Då tänker man att åh vad bra att han är med. Att han sen på sin dag kan berätta om vilken krokig väg han har vandrat. Hur vanligt det är med missbruk av olika slag, psykisk ohälsa och allt ofta kombinerat med mycket prestation. Men nope. För tydligen berättade han om allt det här – men det klipptes bort. Det blev väl lite väl magstarkt. Inte så trevligt.

Visst de sänder säkert massa program som enbart har fokus på allt det magstarka – men det är ut till resten av folket man behöver nå.

Psykisk ohälsa (som jag inte kan något alls om men är övertygad att den kan drabba oss alla) är så vanligt och vi måste prata om det. Det dör så många undgomar i onödan för att de inte får eller hittar den hjälp de behöver. Vi måste prata mer om det.